För-All-Tid
Nu har vi sagt det. Eller vi och vi. Jag har sagt det. Hårt och brutalt, eller nej egentligen inte, snällt och ärligt. Det blir ingen reunion och det blir inget mer, nu är det slut för alltid. Svårt att skriva orden för alltid, för all tid, vilken tid då?
Det känns som att jag lever en timme efter sedan tidsomställningen, ständigt en timme bakom. Äter middag sju istället för sex, går och lägger mig senare och vill vakna senare. Tyder det på att man är en rutin människa? Kanske eller så är det jag och min aspergersruta som hatar förändringar, saker ska vara som det alltid har varit. Förändring går inte, nej, nej, nej.
Jag och luggen är rätt lyckliga. Behövde förändrig och det blev luggen, min nya kompanjon och ständiga följeslagare. Vi svettas ihop på gymmet och dricker för mycket öl och rödvin på helgerna. Det går fortfarande sakta men säkert framåt, inte spikrakt men fler steg fram och färre tillbaka.
Ser ut att ha åldrats minst 5 år sedan uppbrottet. Det har varit hårda månader och dom har faktiskt tagit ut sin rätt.
