elsaice.blogg.se

Jag kände en kille som hette Andy. Det var när jag bodde i Kanada och vi träffades på den lokala puben. 

Han hade sin hund Tundra i bilen och vi körde hem min kompis Jemma, sen skulle jag köra och höll på att köra på en räv. Mitt ute i natten på Kanadensiska vägar, mörkt och skog. 

 

Jag var iallafall fast. Han var en bum. En skibum, nej en drugbum. Jag var och är så emot det och tänkte att jag kanske kan vara den som får honom att sluta, sluta, nej det fanns inte på tal han var uppväxt med detta. Det var inget konstigt. Tvätta är tråkigt - detta gör det roligare. 

 

Allt tyckte jag var töntig som gjorde en grej av det. Att jag inte vill träffa honom när han gjorde det, även om jag självklart gjorde det ändå. Ingen karraktär och alldeles för små förälskad.

 

Iallafall, när han efter jag hade varit där väntade på att jag skulle åka hem planerade jag vår framtid ihop. 

En kväll måste någonting ha hänt så när jag satte mig i bilen och körde hem, nerför ett stup och upp för ett annat spelades Angie på radion.

 

Det var första gången jag hörde låten och blev fast med en gång. Det var ju om oss, om min Andy, min Angie. 

Vi sågs några gånger efter det. Men han lät det rinna ut ur sanden. Det är tre år sedan och han gör säkert precis samma sak då som nu. 

  

Han vill ha allt. Mig, slut, Australien, mig, oss, sig själv, framtid med mig, skolan i Aus, min familj, hitta sig själv och sen mig igen. 

 

Man-Kan-Inte-Få-Allt. 

 

Men just nu är jag så ledsen och kunde inte bry mig mindre så ger honom allt. Mig, min familj och vår framtid på ett silverfat. Utan löften, inte honom, inte oss, det är fortfarande slut. 

Jag lever på att vill han inte ha mig nu kommer han inte vilja ha mig sen heller, och speciellt inte när han ha "rett upp sitt liv och blivit ett bättre jag". Men hoppet, nu är vi där igen. 

 

Hoppet och orken. Hoppet att han ska fråga om vi ändå kan vara ihop, han är där och jag är här men vi kan vara ihop ändå. Jag frågade häromdagen. Han sa att han inte var säker på att vi kan fixa oss. 

Ni hör ju hur det låter. 

Varför plågar jag mig med detta. 

Om vi ska klara detta måste vi göra förändr

Han vill ha allt. Mig, slut, Australien, mig, oss, sig själv, framtid med mig, skolan i Aus, min familj, hitta sig själv och sen mig igen. 

 

Man-Kan-Inte-Få-Allt. 

 

Men just nu är jag så ledsen och kunde inte bry mig mindre så ger honom allt. Mig, min familj och vår framtid på ett silverfat. Utan löften, inte honom, inte oss, det är fortfarande slut. 

Jag lever på att vill han inte ha mig nu kommer han inte vilja ha mig sen heller, och speciellt inte när han ha "rett upp sitt liv och blivit ett bättre jag". Men hoppet, nu är vi där igen. 

 

Hoppet och orken. Hoppet att han ska fråga om vi ändå kan vara ihop, han är där och jag är här men vi kan vara ihop ändå. Jag frågade häromdagen. Han sa att han inte var säker på att vi kan fixa oss. 

Ni hör ju hur det låter. 

Varför plågar jag mig med detta. 

Om vi ska klara detta måste vi göra förändringar. Jag tänker inte förändras om jag inte garanteras ett lyckligt slut med dig. 

 

Punkt. 

Jag kanske aldrig blir hel igen?

Eller det måste man ju. Folk över hela världen går igen detta dagligen, flera gånger på en livtid.

Men om det gör så ont när det tar slut varför fortsätter man älska och varför blir man ihop? 

Är det hoppet. 

 

Sakta men säkert kommer jag lite tillbaka. Det går bra, över förväntan men det kommer bakslag. 

På dagen går det bra. Kvällar och nätter är värre, kan inte sova, somna, somna om och vill inte vakna eller

gå upp ur sängen. 

 

När jag vaknar mitt i natten och inte kan somna om lyssnar jag på denhär. Eller tittar på Greys och drömmer om Dearek. 

Det gick så bra. 

Eller bra och bra. 

Men vi stod vid busshållsplatsen grät, tog på varandra, pussades så det smakade salt i munnen och kramades så hårt så hårt. Jag borrade in min näsa i glipan mellan hans jacka och tröja i nacken och bara luktade in det sista. Människor kan inte komma ihåg lukter fören man känner den igen, så jag hoppas att jag får det. Det måste bli så. 

 

På kvällen kom stödgrupp i from av tre tjejer. Vi tittade på p.s i love you och grät i kapp. 

Sedan har veckan gått bra, det har varit full fart - kanske därför har bara varit hemma och vänt och sovit. 

Men idag kom det, söndags ångesten, längtan, tårarna brännande bakom ögonlocken och saknad saknad saknad. 

En sån saknad som gör så ont att man nästan krampar med kroppen och måste göra ifrån sig små ljud. 

Kom tillbaka. Jag älskar dig. 

Vi bråkade i exakt 24 h. Nu har vi 72 h kvar sen är han borta. 

 

Är så arg. Vill kasta alla hans saker, vill ha honom kvar och typ döda honom ibland. 

Här kommer den äckliga bistra sanningen. Det är slut. Vi som skulle leva ihop för evigt, skaffa barn kanske döpa det till Svea efter min mormor. Ha en Golden Retriver och köpa hus och bygga pool. Vi har i två år planerat resten av våra liv tillsammans. Ja, jag hör hur naivt det låter när jag säger det, men ni vet väl själva hur det är att vara kär, att vara så kär att det bubblar ur öronen och man har tunnelseende för en person. 

 

Men det gör så ont. Jag kan inte äta, sova eller tänka och just nu funderar jag på om jag någonsin kommer kunna gå upp ur sängen igen. Min kropp värker men jag vet inte om det är den fysiska eller psykiska smärtan som är värst, klumpen i magen eller oron som värken ut i lederna. 

 

Jag ligger i foster ställning och gråter, en speciell sorts gråt som jag tidigare bara har sett 2 åringar som inte får som dom vill göra eller folk på film. En gråt när jag slänger mig handlöst i sängen med huvudet ner i kudden och gråter tills kudden är täckt med tårar och snoret hänger ner från näsan.Hulkar och skriker om vartannat. All självrespekt är som bortblåst, jag skriker "ta mig tillbaka", "bara älska mig" så fort jag får chansen. Men han är stenhård. Iskall. Fast jag vet att han egentligen har svårt att stå emot, gör han det. Med bravur. 

 

Jag är tom. Ett vandrande lik, kanske levande död. Nej, mer död än levande. 

Har stunder när jag bara stirrar rakt ut i luften och tänker att jag kommer aldrig klara mig ur detta. Eller jag kommer aldrig klara mig levande ur detta. 

 

Det är som min bästaste vän i hela världen har dött och jag kommer aldrig se honom mer. Han flyttar hem, till landet som är så långt bort från Sverige som du möjligt kan komma. Mannen jag har spenderat varje dag med i två år, rest jorden över, sovit med varje natt, berättat allt för. Han som känner mig mest av alla i hela världen, vet mina djupaste hemligheter, mina värsta vanor, kan min kropp utan till - alla födelsemärken, kurvor och älskar det. Han kan inte vara med mig längre. 

 

Ni förstår inte hur ont det gör. 

Jag trodde jag var ute ur bubblan. Av skit. Det blev nyår, skratt, skidåking och en helt fantastisk vecka. Det var hemma, tre dagar av att tro att jag är på gång nu. Detta är mitt år, mitt golden year då jag ska orka upp på morgnarna, träna, äta och ha ett normalt liv. Tre dagar varande det, idag är det 8 januari, åtta dagar in på nya året och idag har jag legat i sängen igen. Gråtit.

 

Är det ett destruktivt förhållande? Vad nu det ens är. Är så trött på att känna såhär, pendla mellan trygghet och panik. Vet verken ut eller in eller vad jag vill eller inte. Kan inte leva utan och kan inte leva med. Jag kommer vara tvungen att leva utan men det är upp till mig om jag ska leva utan tillsammasn eller ännu mer ensam. Att vara ensam, så jävla rädd för det. Tror jag skapar min egen ensamhet, är så rädd för att bli det så jag blir det. 

 

Så jävla äckligt flummigt. Orkar inte. Egntligen är det enklaste kanske att kasta ut det gamla och låta det nya komma in. Men det är nog det svåraste känslomässigt. Tyvärr kommer det nog hända förr eller senare.