Överlevde
Överlevde flytten, ensamheten och tentorrna. Första passagen. 1 april ska jag sluta pendla, då ska ett beslut vara taget. Satsa eller gå vidare, som vi är nu svävar vi bara någonstans mitt i mellan och ingen kommer komma över någon som det är nu. Jag tror det kommer ta slut, om ett beslut ska tas så kommer det bli att vi inte prata mer.
Så jävla sorligt. Att inte gå höra hans röst. Jag har redan förlorat hans närhet, hans bröst, hans andedräkt och hans läppar ska jag förlora resten också.
Fan alltså. Aldrig ska jag bli kär igen och om jag ändå blir det ska han vara den rätta och den enda.
Glömt snabbt
Han ställde ett ultimatum. Ungefär samma som jag försökte ställa innan vi gjordes slut.
Jag väljer vad han valde då, att gå vidare. Glömma och börja om på nytt.
Det är too little too late.
Måste bara orka berätta detta för honom också.
Hur kan jag efter 1 månad bara känna nehe ska du göra så så orkar inte jag. För två veckor sedan hade
jag kastat mig tillbaka. Men jag vill nog inte längre.
Det är så jävla sorgligt.
Men då var han inte den rätta ändå...
