Mailet som jag fasat för kom idag. Cyklade till skolan glad i hågen, slängede upp telefonen i farten in till lektionen och fick genast en stor klump i magen när jag läste detta.
Hey Elsa,
I've been dreading writing this email but it has to be done..
I don't want to try smooth this over or anything, cos' I know you don't wanna hear it, so here it is.
Joanne and I have started dating again.
I don't know how you're going to react to that, or what you want to know but I just need to be honest with you about it.
I think the best way for us to approach this is as a discussion, If you want to ask me or tell me anything, please do.
And if you don't want to speak to me again for a very long time I understand that too.
xx Wil
Fan den där äckliga känslan i magen är hemsk.
Jag står på flygplatsen och gråter. Jag kramar min aupair mamma, min pappa och mina älskade barn och tårarna bara rinner. Det enda jag kan få fram är hur mycket jag älskar dom och hur mycket jag kommer sakna dom.
Han står lite bakom och jag slänger mig om axlarna på honom och pussar honom, känner hans mjuka läppar mot mina, det smakar salt från tårarna. Jag går igenom säkerhetskontrollen, snörvlande blir jag kroppsvisiterad av en rödhårig tanig kille sedan hamnad jag på andra sidan glaset av dom.Jag vinkar, slänger mig mot fönsterrutan och ger slängpussar innan jag till sist blir tagen i armen av en flygvärdinna som ber mig följa med ut i planet.
Jag är sist in på planet, alla tittar på den rödgråta svenska tjejen som kommer in genom dörren i släptåg med flygvärdinnan. Det är ett litet plan och jag hamnar långt fram bredvid en man i kostym, jag kan inte sluta gråta, tårarna rinner och jag snorar och hulkar. Mannen tittar oroligt på mig, sedan på flygvärdinnan och ger medpassagerarna förvirrade blickar. Till sist kommer flygvärdinnan tillbaka och säger, vi har en plats längst bak i planet till dig följ med här. Skamset reser jag mig upp med min stora ryggsäck och går med blicken i golvet längst mittgången, det är 8 rader bak och det är längst bak i planet. Jag ser hur alla slänger blickar mot mig och jag har lust att skrika att ”jag är fan tvingad att lämna min familj, min livskärlek och mina älskade småbröder för att åka till fucking andra sidan jorden” men det gör jag inte. Istället kopplar jag in min ipod och tar fram spellistan som han gjorde åt mig igår kväll och sätter igång första låten, det är Angus and Julie stone som sjunger Big jet plane.
Där och då börjar denna resan som inte skulle ta slut på flera år. När jag lägger pannan mot rutan i samma stund som planet lyfter ser jag dom stående vid bilen, runt omkring dom är det berg, berg och åter berg och där står dom och vinkar uppåt. Jag gråter igen när dom blir mindra och mindre och undrar när jag nästa gång kommer få se dom igen.
Såhär var det då. Jag var inte samma som när jag kom dit, blev aldrig samma igen och jag är inte henne nu. Hon känns så liten, så skör. Jag ska skriva om det en dag, hela historien, om flytt, brev och kärlek och hur det inte kunde få hålla pga av visum och två vilsna själar i olika länder. En dag när jag har tid och ork.
På två dagar gick det. Ena dagen klagade vi på utlandsvärmen, fukten som var. När jag cyklade hem från jobbet två dagar senare var det höst och mörkt. Sommaren är slut, ellet går mot sitt slut och det är så jävla sorgligt. Jag grät när jag tänkte på det, jag är inte redo för hösten, det har varit det bästa sommare och den ska inte ta slut än, jag är inte redo. Dagarna blir mörkare sakta, minut för minut, vinden blir kyligare, råare och kvällarna kallare. Det räcker inte längre med en tröja utan jackan kanske måste med.
Jag inleder min sista årstid som singel, kanske den mest jobbiga. Nu ska man sitta inne med en kopp te, godis och en film uppkrypen i soffan med sin älskade. Sedan har det snart gått ett år. Vad fan har jag gjort? Precis allt men det känns ibland som ingenting. Vem är jag numera? Vem kanske jag inte vet till hundra procent men jag vet att det är annorlunda och jag vet att jag tycker rätt mycket om henne.
Jag har haft en sommarflört men att känna någon annans kropp mot min, pussa nåon annans läppar och låta någon annan lära känna en och förstå en är mer än jag rer ut just nu. Det är inte värt det. Jag kommer aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som han gjorde och har aldrig gjort. Det är slitningen mellan hur skönt och bra det är att det blev som det blev och slitningen mellan hur jävla sorgligt det faktiskt är och hur bra vissa saker var.
Men jag går in i en ny årstid. Stärkt och trött. Förra året var bryt punkten på hösten, när jag satt hos en psykolog och grät ögonen ur huvudet och ingen kunde förstå hur dåligt jag mådde eller varför. Det gör ingen fortfarande, eller jo jag gör. Jag är ett orkidé barn, lite känsligare, lite skörare och framförallt så känslig för stämmingar och kroppspråk. Samtidigt så jävla stark. Och sen så jävla liten igen. Sen reser jag mig rak i ryggen och klättrar upp igen. Så länge stegen upp övervägen fallsträckan ner ska det gå.
Så mycket skit och babbel det blev ikväll, kanske är det för att jag är helt slut efter 15 h jobb eller är jag bara i behov av att skriva.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr. Men mer än du någonsin får veta.
3 månader tog det för att gå vidare, att säga nu kan jag låta mina ögon möta någon annans på en bar.
Innan jag slutade gråta när jag tänkte på oss, när jag kunde sova utan att tänka på honom eller forfarande ställa fram två tallkrikar till middagen. 3 månader.
Nu är det 7 månader och så lång tid tog det innan jag kan säga rakt ut att nej, vi har gjort slut, han har flyttat hem, nej han kommer inte tillbaka och nej det kommer inte bli vi. Nej, jag kommer inte flytta eller åka ner dit. Nej, jag vill faktiskt inte att han ens kommer tillbaka, jag vill inte det längre.
7 månader tog det innan jag började föreställa mig framtiden annorlunda, utan honom och hoppet har övergått till att inte ens vilja finnas där längre.
3 månader fas ett. 7 månader fas 2. Jag tror inte det kommer fler faser, nu är det nog över på riktigt.
Vi inledde resan till låten och den passar passande nog ännu mer in hur det är just nu.
Now're just just somebody that I used to know.
Fast fortfarande knyter det sig lite i magen när jag hör vår låt. Det kanske får bli fas tre.
7 månader har gått och jag är inte samma längre, kommer aldrig bli heller. Tittar på korten från när du var här och från hur det är nu, är det samma person? Jag känner känslan i mig hur jag mådde på det första kortet, jag fattade nog inte hur dåligt det faktiskt va, sedan tittar jag på det nya. En snygg, stolt tjej påväg ut i livet och nya äventyr. Utan honom, utan dig.
