elsaice.blogg.se

Livet sa jag. Ett jävla rövknullande. 

Igår somnade jag som världens lyckligaste människa med hopp om livet.

Idag kom jag hem från jobbet som ett vrak helt utan ork, kan inte röra mig, inte ens lite. Får känslan av att hela världen hatar mig, börjar gråta när jag inte får svar på ett sms efter 2 minuter och är en sådan äcklig håll käften människa som jag hatar. Full av självömkan och tycka synd om mig själv ännu lite mer. 

Det är inte synd om mig. Inte ens lite. 

Jag har svårt att acceptera att jag inte är två längre, finns inget vi utan det är jag, bara jag. Det är så fruktansvärt sorgligt att det tåras i ögonen av att bara skriva det. 

Känslig på jobbet, känslig för att bli tillsagd och för att bli skälld på. Det förstör hela min dag, men ska tänka på hit men inte längre, in på skinnet men inte in till hjärtat. 

Som sagt, igår ville jag aldrig gå hem kände att jag ägde världen och fick lite lagom med bekräftelse och massa skratt. Idag känns det som att alla hatar mig. Det luktar manodepressivitet omkring mig men det är jag inte. Måste bara lära mig att livet är inte svart eller vitt, det är inte uppdelat i ytterligheter. Det finns en vardag, disk, ensam framför tvn en torsdag, det är inte farligt. 

Även om jag önskar att jag hade haft mina bästaste vänner runt hörnet som alla andra har. Den där självklara vännen som man alltid kan hänga med och göra ingenting. Kanske bara titta lite på tv utan att bestäma saker.

 

Det är så mycket som jag hatar. Och framförallt är det mycket jag hatar med honom och om honom och om dom saker han gör och säger. Men det är ingen ide att säga för han bryr sig inte längre eller han spelar på att han inte bry sig. Om tio dagar hade det varit två år sedan jag åkte ner dit, jag ska se om han kommer ihåg eller om han säger nått. Gör han inte det raderar jag det som han har velat spara, alla minnen. Då är han borta och då kan han inte komma tillbaka, även om det är det jag vill så jävla mycket. Att det ska bli vi, i samma land och att det ska funka.  Men det kommer aldrig hända. 

Jag föll för det, för hans skit. Och har i princip lyckats blivit dumpad en andra gång av någon som inte ens är min pojkvän. Bra för självförtroendet det där. Fruktansvärd känsla i magen, att aldrig ens få prata med honom igen och inte ens kunna dag drömma om att se varandra eller ha en framtid tillsammans om 1,5 år. Klumpen i magen, illamåendet, inte kunna äta, inte kunna sova, tillbaks på ruta ett där jag var i februari. 

Det är 6 månader sedan, jag lyckades förlåta, försonas, säga orden igen och bli dumpad. Så jävla fucking arg och ändå inte för något i mig älskar honom och vill vara med honom. Och något i mig säger att det inte behöver vara nu utan jag kan vänta, men han har slutat tro det. Hej hopp från ingenstans tror han inte på oss längre. Han säger att det är för min skull, men jag tror det är för hans. Han kan inte gå vidare och leva normalt medan han ser hur faktiskt jävla bra mitt liv har blivit. 

 

Målen för denna veckan är att våga. Våga träffa dom där människorna, våga ta riskerna och lämna ut en bit av mig själv. Våga känna. Våga glömma. Sluta hoppas. 

 

Han har slutat hoppas. Men en bit av mig känner att någon av oss måste kämpa för oss, han gjorde det när jag kände sådär och nu kanske jag ska fortsätta. Även fast han är hård, iskall på det där äckliga sättet som man inte får vara mot någon man älskar. Men jag har förlorat min bästa vän och det är så jävla sorgligt, sorgligare än allt jag kan komma på just nu. 

 

Men orkade laga mat idag och tränade faktiskt. Men frågan är om detta tog mig tillbaka dit jag var för 6 månader sedan eller om detta faktiskt tar mig framåt till den sista rutan av alla steg och släpper taget helt och går vidare. 

 

Lyssnar på ledsna låtar och försöker samtidigt att inte låta mig sörja detta och att inte vara ledsen.