elsaice.blogg.se

Började han en mening med häromdagen. Jag tyckte han kunde ha skjorta på sig, han tyckte inte det och kallade mig för hennes namn. Sara. Aldrig igen ska jag säga till honom något, vill inte bli förknippad med henne, med vad dom har haft eller tydligen har. Det ororar mig. 

 

Vet själv hur det är att ha det förhållandet. Man har en speciell relation till varandra en "vi kanske kommer gifta oss och det blir vi i slutet" relation. Hon har det med honom iallafall. 

 

Det går fort. För fort. Känns som att jag slungas fram i hundra kilometer i timmen och jag bara skriker inombords för att försöka sakta ner och hinna med men ingen lyssnar. Om tio dagar är vi borta och vi ska vara i från varandra i fyra månader. Det blir bra, väldigt bra blir det. Så här fort får inget gå. Inte ens detta. Hur bra det än är. 

 

Jag tittar på honom och bara föreställer mig mitt liv med denna människan. Vill att han ska vara min, skulle vara stolt över att vara hans. Hans kropp är som andra halvan av en pusselbit till min, vi passar perfekt ihop med varandra hur vi än ligger. När han tar på mig ryser jag, när vi ligger i soffan vill jag aldrig titta på filmen utan vill bara pussa på honom. Trotts allt detta, trotts att det är lätt och att det känns lätt och allt det där behöver det inte gå så fort. 

 

Men jag ska vänta på honom. Jag ska vänta på denna man som jag tror kan göra mig väldigt lycklig framöver. 

Lördags. Redbull/Vodka och tequila shottar. Visst var det bestämt redan innan hur det skulle gå och vi ville rakt in i kaklet. Höll på att sabba allt. Precis allt. Jag gjorde det inte men kompisarna har också fått sin en liten vända. Dom säger att dom inte bryr sig, att det inte var så farligt. I mina ögon är det precis såhär jag aldrig ska vara eller aldrig vill bli igen. Allt som jag byggt upp och allt som varit så jävla bra senaste månaderna rasades ner i redbull vodka fyllan. Känslan sittar kvar i magen idag igen trots att det gått två dagar. 

 

Om några timmar checkar jag in på hotell mamma. Jag ska inte svara i telefonen eller stöka med någonting på idag, imorgon eller den 25e. Jag orkar inte. Rasar i samman och ihop. Vill vara bra, ha det bra och ha ett bra liv, det går inte när alkoholen är inblandad. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Döden. Döden. Döden. Nu är det sagt. 

 

Lämnar vi det här och tar inte med det in i julhelgen alls. 

 

 

Har låst bloggen. Bara jag som ser, som kommer läsa ett tag framöver. Han nämnade två saker som jag skrivit här, skojade om det. Det är nästintill omöjligt att han har hittat hit, läst och att han sedan skulle skämta om det men jag vågar inte chansa. Han ska inte läsa detta. 

 

Den här bloggen började som en bearbetning, kanske ett hopp om ett bättre avslut (tyckte jag då) men nu har den tagit sig till helt andra dimesioner. Vill skriva för min skull inte för någon annan. För att minnas, älskar att minnas känslor. Tror på det. Tror det är viktigt att dokumentera. Sjukhus dokumenterar alla fysiska sjukdomar då kanske jag på egen hand måste dokumentera det känslomässiga måendet. 

 

Jag vill inte glömma. Vissa saker glöms ändå men lite kan jag kontrollera genom att skriva ner. Inte händelser utan känslorna. Dom är så viktiga, så jobbiga så känsliga. 

 

Han jag träffar tycker jag fortfarande om. Mer och mer. Fortfarande försikitgt. Vi öppnade och nosade på the X-file igår. Jag mår illa när jag hör, vill inte veta. Vill inte heller berätta för även om Wil och jag är så över och jag aldrig vill eller kommer träffa honom igen vill jag inte att han ska veta. Har inget dåligt att säga, vill inte få honom att må dåligt vill inte smutskasta Wil och inte sätta mig själv i en marty situation. 

 

Någonting inom mig gick sönder när vi gjorde slut. Någonting rasade samman och jag blev så jäkla sårad. Det är inte det att jag inte kommit över Wil för det har jag. Det är mer att jag kanske inte har läkt helt än. 

För ett år sedan var jag så jävla ledsen. Deprimerad och full av ångest. Grät. Sov 12 timmar per natt och var aldrig utsövd ändå. Grät lite till. Hade klump i magen och ville ingenting. 

 

Idag nådde jag någon form av klimax. Är så jävla lycklig, så lycklig jag aldrig trodde jag skulle bli. Jag hade liksom nöjt mig med att vara medel lycklig och ångestfylld och aldrig räknat med att få det så bra. Inget speciellt har hänt idag men livssituationen är så fin, så bra och jag skulle inte ändra en sak om jag fick. Alla bitar på plats. 

 

Jobbat natt, tränat, lagat tacos till tre underbara tjejkompisar, druckit glögg i min soffa för att sedan övergå till ett spontant danceparty på vardagsrumsgolvet. Pratat med bror och familj. Och han har ringt. Han ringer varje kväll. Väntar och längtar och han gör det alltid. 

 

Imorgon ska jag få träffa honom som jag tycker så mycket om. Nästa helg  blir det dans på annat dansgolv med fler tjejer. 

 

När blev allt såhär bra? Vill att det alltid ska vara det. Men det kommer det ju inte, ständiga pessimistiska tankar.Letar nästan fel. Ska våga njuta, våga känna och våga hoppas på att det komma vara såhär bra för väldigt väldigt länge. 

 

Detta var inte det bästa jag har skrivit men vill spara den här underbara känslan för evigt. Det jag vill säga är att hur mycket skit livet än är eller ger dig finns det alltid en väg tillbaka. Den är inte kort och den är inte spikrak men i slutet av allt kämpandet finns det lycka. Det behöver inte vara mycket, min lycka är basala grejer, vännerna, jobbet, familjen, bäbisarna, skratt, träning och just nu en kille också. Jag kämpade mig ur sängen efter sömnlösa nätter, åkte till gymmet om jag så bara gick omkring eller satt där, gick på fest även fast jag ville vara hemma och tog tag i problemen. Det gick vägen för mig. Det tog flera månader, nästan ett år. Jag har haft bakslag. Det kommer gå ner igen men så länge mina grundpelare är bra och stabilare än innan kommer det gå lättare.

 

När du träffar någon som får dig att tappa andan en liten stund. Det spelar liksom ingen roll hur många mil det är mellan er eller om det är rätt tidpunkt i livet. Det viktigaste just nu är att hans blick får mig att känna mig vacker. 

 

 

Saknar honom när han ligger bredvid mig. Vill inte somna på kvällen för jag vet att han måste gå när jag vaknar. 

 

Hjärtat hoppar upp i halsen, gör en kullerbytta och dimper ner till tårna igen när jag ser honom. 

 

När han skriver att han saknar mig jätte mycket ler jag fånigt för mig själv. 

 

Hade så glömt hur det var. Är. Att lämna det finaste man har till någon annans förfogande, sig själv, sina känslor och sin kropp. Hur vackert det är när det tas emot med öppna armar. Hur fin tvåsamheten är. Att det får allt annat att verka så obetydligt. Glömt hur det är att göra sig fin för någon annan. 

 

Jag vill visa honom för alla jag känner, för hela värlen. Vill att alla ska ta del av hur fin han är. 

 

Just nu är jag betuttad på avstånd. Ständig avhållsamhet, tveksamhet och rädsla för att bli otrygg. Någon dag kanske jag vågar säga allt detta till honom också men tills dess får det stanna är. 

Hörde jag någongång och det har förföljt mig. Han sa häromdagen att "när det är rätt så är det rätt". Närmare än så kan man knappt komma. Men det är inte lätt. Inte sådär lätt som jag vill att det ska vara (hallå hallå, jag, mig, jag Elsa, se mig). Han är hemma för att vända, jobba, tjäna pengar. I januari åker jag och han hinner åka innan jag kommer hem. Börjar läskigt likt det andra förhållandet jag har skrivit och ältat. Fyra månader ifrån varandra. Inte varit med varandra tillräckligt länge för att kunna ge varandra löften, men har varit tillräckligt länge för att kunna såra och missförstå varandra rejält. 

 

Något som är säkert är att jag ska inte göra alla misstag igen. Jag ska ta typ tusen steg tillbaka. Jag ska ha kontrollen, allt för att inte bli sårad. I januari får jag åka och det känns viktigare än allt just nu typ. 

 

Mindfullness, bästa tipset mot ångest. Och djup andning. Det är fysiskt omöjligt att ha ångest när man djup andas. Men mindufullness, här och nu. Här och nu är det bra, när jag får träffa honom och alla andra dagar är mitt liv som det brukar vilket är väldigt bra också för tillfället. Gårdagen, morgondagen och nästa vecka spelar ingen roll. Absolut ingenting. 

 

Cirka 10 månader tog det. Det har gråtits, skrattats, ältats, skrikits och fått ett helt nytt liv på köpet.

För cirka fyra månader sedan slutade jag bry mig, mitt liv hade kommit till en punkt där allt var så jävla bra, nästa för bra. För två veckor sedan i en rom och cola fylla hittade jag hans ögon i vimmlet. Idag är jag så betuttad som jag sa att jag aldrig igen skulle bli. Betuttad och så jävla rädd att släppa någon in under skinnet, ge allt av det finast jag har som jag har byggt upp det senaste året. Vill inte att någon ska rasa det igen. Orkar inte få allt raserat och sönder sparkat. Är så över att känna så och veta att det gör så ont. Därför är det så svårt att lita på någon. Men när han tittar på mig och kallar mig sin tjej kan jag inte hjälpa att gilla det även om jag säger att han ska sluta. Och när han läser högt ur min bok för mig innan vi ska sova kan jag inte hjälpa att tänka tanken att jag kan vänja mig vid detta. Vänja mig vid att ha honom där, för han är Så Fin. 

 

 

 

Han heter John.