elsaice.blogg.se

Den 22de oktober förra året, ett år sedan, såg så annorlunda ut i båda våra liv. Jag råkar vet att han och hans MRS sedan 10 år tillbaka var på väg till Indonesien tillsammans för att ge deras knasiga relation en sista chans. Ett sista försök att lappa ihop det gamla och kanske få det dom så gärna ville funka. Det funkade inte. Fyra veckor senare mötte han mig på Harrys.

 

För ett år sedan var jag bra, ensam och ännu bättre. Tränade, mös, träffade folk, tränade lite till, gled runt och mådde allmänt bra. Men ständigt sökande efter att inte hinna vara ofrivilligt ensam för många timmar av dygnet. 

 

I år är det skillnad. Jag är bra, men inte med samma lyckorus jag hade förra året. Betydligt lugnare i kropp och sinne men kanske inte lika on top of that lycklig. Kan inte hjälpa att jag undrar om hans driv i att han måste åka iväg ligger i grunden för det som var för ett år sedan. I vilket fall som tycker jag nog ändå innerst inne att det ska bli bra. 

 

En chans att känna efter, få vara själv och känna efter ännu lite till om det är detta jag vill? Jag vet knappt någonting längre, vet bara att vissa saker gör mig ledsen och andra saker får mig att må bra. Men dom sakerna som fyller mig med lyckorus och känslan av obefintlig glädje lyser just nu med sin frånvaro och jag vet inte vad jag ska göra för att få tillbaka dom. Det enda jag vet helt säkert är att vi har fått en ny tapet i hallen som jag älskar. Vill drunka i den och tapetsera hela lägenheten med den, så fin är den. 

 

Har inte tagit mig ur sängen idag, fast det är helt frivilligt. Bestämde mig för att jag fick vara seg idag, har inga  måsten och inget att göra så lika bra att passa på. Min säng är den skönaste som finns, skulle kunna ligga här länge varje morgon, tyvärr ser inte livet ut så. 

När två blir en. När två starka viljor, personligheter och rutiner skall sammansvätsas i ett nytt liv med nya rutiner, komprimsser och "inte som jag brukar göra" blir det krock. Ibland frontalt, rätt in i varandras fronter krockar vi i 100 km/h och ingen verkar ens trycka lite på bromsen. 

 

Tröttsamt är vad det är. 

 

Men nu är smekmånaden över. Dom där månaderna när allthangörärsåsupergulligtochjagkommeraldrigstöramigpåhonom. Aja tjena vad det störs på både det ena och det andra. Det är nu dom här månaderna när vi ska hitta vårt flow, balansen mellan krock och flyt. Mest är det flyt men när det bråkas bråkas det rejält och det tar på krafterna. Tar av energi jag egentligen inte har därför blir min reaktion att fly, avsluta och bara lägga ner för jag-orkar-inte. Tror vi är på väg ur det, vi börjar lära känna varandra i bråken, varandras beteende och jag försöker ransaka mig själv i att välja mina strider. 

 

Ja är ingen bråkis längre. Har kanske varit, men oj vad jag har vuxit. Jag har nog eller jag har en lång väg kvar men jag är en liten bit på vägen. 

 

Men samtidigt som jag saknar den där pirriga perioden i magen varje gång han skulle komma, blygsmaheten i varandras närhet, alla steg för att verka perfekt och kan inte sluta pussa på honom gillar jag detta också. Tryggheten, känna varandra och sträva mot mål tillsammans, allt blir så mycket bättre när man är bekväma med varandra.