Ett år
Dom senaste tre åren har verkligen varit indelade i år. Räknar allt från årskiftet. 2012 var året med Wil, det var bra och dåligt. Jag fick ångest, gick i terapi, grät och kunde inte ta mig ur. Oroade mig, var aldrig nöjd och aldrig glad. Längtade hela tiden någon annanstans men visste nog inte efter vad eller vart. Det var mycket spännande och nytt, mamma säger att vi hade ju så roligt ihop men konstigt nog minns jag sorligt nog mest det negativa. Känslan i magen, känslan i kroppen minns jag och ryser. Men kanske var det bra mitt alla känslor också, eller det vet jag att det var. Ofta brukar människan glömma bort de dåliga sakerna och helt plötsligt minns man bara dom dåliga sakerna.. det är därför man föder barn flera gånger, renoverar tillsammans för "vi bråkade ju inte så mycket förra gången" eller inte kan komma på för sitt liv varför vi gjorde slut, det var väl visst bra. Men jag kommer ihåg, kommer ihåg precis varför vi gjorde slut och hur bra det var även om jag inte insåg det då.
2013 var singel året. Bästa året på vet inte när. Första 6 månaderna i totalt mörker och ledsamhet och sista 6 i total eufori och lycka. Men allt det finns ju skrivet här behöver ju inte tjata om det längre. Är ingen göra slut blogg nu mera.
2014 har varit omtumlande. När jag blev vi på nyårsafton och jag tänkte att livet kunde nog aldrig vara såhär bra. Det har varit upp och det har varit ner. Senaste gången jag skrev var det ner, tvärr blir det nog så att det är då jag behöver skriva. Men efter en Indonesien resa och 4 hemska veckor hemma där jag kurerade min trasiga själ genom att träna, sova hur mycket som helst, ligga inne hela dagar och inte äta blev det bättre när han kom hem. Senaste tiden har det varit förvånandsvärt bra. Jag tog mig ur säng perioden även fast jag själv inte trodde det ett tag, ett tag var jag påväg att ringa PIVA eller min psykolog igen. Orkade inte längre. Galet att man kan känna så ena veckan/månaden för att sedan ta sig upp på benen och ut på banan igen och faktiskt känna sig lite tillfreds med livet. Nybliven sjuksköterska och en Filippinerna resa ligger framför mina fötter och jag kan inte vänta samtidigt som jag inte riktigt vill att livet ska ta fart. Har trivts som student och har trivts med sovmorgnar och dåliga rutiner. Nu blir det åka av, vuxna tillsammans.
Jag hoppas och villl tro att jag har hittat mannen jag ska leva resten av mitt liv med. Ibland är det hemskt att tänka det, men när jag blir sådär arg på honom vill jag inget hellre än att bara kasta uut honom och jag känner att jag skulle klara det, jag skulle inte gå under själv. Skulle klara mig bra, har gjort det innan och skulle göra det igen. Men när vi är tillsammans vill jag ju inget hellre än att han alltid ska vara här. På nyår är det ett år sedan vi blev tillsammans så nu börjar en ny period och ett nytt år och vi får se vad det har att erbjuda.
