2014
Ett år sedan allt började. Vi var i Trysil på skidsemester med ett helt underbart gäng kompisar. Har aldrig haft så roligt men vi bråkade. Från morgon till kväll. Egentligen inte om någonting men något låg i luften och båda kände det. Vi undvek varandra och dom gångerna vi var tillsammans bråkade vi eller var det stelt. Vi hade en liten dubbelsäng och jag önskade på kvällar att jag inte hade behövt ligga bredvid honom. Kommer till och med ihåg att jag önskade att han inte hade varit med, för jag har nog haft roligare på resan utan honom.
I början på 2013 skrev jag här hur bra det skulle bli. Två dagar senare hade vi bråkat tills jag låg i tårar i sängen igen. Några dagar senare gjorde han slut. Jag sparkade sönder elementet i badrummet och vägrade komma ut. Grät tills våra sängkläder var sönder av snor och tårar. Ringde Sanna, skrek och slängde på. Smsade Kajsa, hon ringde upp men jag kunde inte prata bara skrika. Mamma kom störtande från jobbet. Vad han var eller vad han gjorde den dagen vet jag fortfarande inte, men han var inte här. Jag låg på golvet i fosterställning och grät på en mazarin Kajsa hade köpt, vände och vred mig i kramper.
Fortfarande förstår jag inte varför jag blev så ledsen och så sårad. Jag hade ju redan en vecka tidigare önskat att inte sova med honom och önskat att han inte skulle vara där. Tror jag var mest rädd för att bli ensam och för att förlora den personen i mitt liv som visste allt om mig. Säga vad man vill om honom men han kände mig. Men ändå, hur väl han kände mig kunde han inte hantera mig, oss eller det vi hade här i Sverige.
Det bestämdes att han skulle åka hem, bokades en enkel biljett till Australien. Vi velade, ångra oss, någon stod alltid emot när den andra tvekade att nej det var bäst att vi gjorde slut så får vi se hur det blir. Vi grät i omgångar, försökte lösa, kompromissa fast ingen egentligen ville. Lovade varandra saker som fick oss må bättre för stunden. Vi lovade att alltid vara vänner, alltid hålla kontakten på något sätt vad som än hände. Vi fikade hos Therese hon frågade hur det var med Wil och jag började gråta på en bulle igen. Kunde inte säga orden högt, ville inte titta någon i ögonen. Folk kom och sa hejdå till honom, tittade på mig med ömkande ögon och klappade mig på ryggen, kramdes extra hårt. Jag skulle vara kvar. Han skulle åka.
I slutet av januari åkte han, jag grät när jag vinkade av bussen, grät när jag kom hem och grät när jag packade ner alla saker han lämnat. Sen grät jag inte mer över honom. Jag skrev, mycket. Han velade och jag velade. Mest han. Jag byggde upp nya saker, började träna mer, umgås med kompisarna och lärde mig att vara själv. Jag sov inte på nätterna dom tre första månaderna. Låg och tittade på Grey's och mådde illa. Var konstant trött men kämpade. Visste att det var det här jag ville.
Kan inte förstå att det är ett år sedan. Jag är över honom, över oss och känner absolut ingenting när jag tänker på det. Men någonting dog inom mig när det hände, någonting gick sönder som inte riktigt är lagat än. Jag tog saker efter hand, kastade saker som tillhörde honom, tog ner hans namn på dörren, fixade med försäkringar, konton och gemensama kort och tog bort honom från mitt liv bit för bit. Visst skar det varje gång jag fick ringa samtalen och berätta att han inte längre tillhörde oss längre men det blev en process. En lång process.
I juni efter velade mest från hans sida bröt vi helt. Eller han bröt med mig igen. Jag gick till jobbet med en klump i halsen och ont i magen och undrade om allt skulle börja om, dagen efter var det borta. Jag fick en sån fin sommar. Fick pröva mina läppar mot främmande killars, fick dansa långt in på nätterna och göra precis vad jag ville på söndagarna. I September hittade jag det sista som var hans, en t-shirt med rolling stones tryck som fortfarande luktade honom. Det var det sista jag slängde. Sedan mailade jag honom.
Han svarade att han hade träffat en ny. Jag låtsades som ingenting. Han skrev att jag var mogen. Sedan har vi mailat lite sporadiskt. Inget konstigt. Han säger att han tycker det är jobbigt. Jag känner ingenting men vill gärna att vi håller kontakten för vi har delat så mycket, framför allt Kanada och Australien.
Nyår 2014 stod jag bredvid den finaste människan jag någonsin har träffat. Jag tittade på honom och kände att jag är redo. Jag kan lova allt för den här mannen, jag kan våga lita på någon igen, jag kan våga känna, våga bli kär och våga ge mig till honom men bara det är han. Jag frågade om han ville bli min och nu är det vi. Det är så jävla läskigt och obehagligt men samtidigt så jävla fint. Han är så fin.
Här med preskibreras att göra slut bloggen. Kanske kommer jag tillbaka. Eller jag kommer tillbaka men inte mer om oss. Det är borta nu. Ett år har gjort sitt och jag behövde det året. För att hitta tillbaka, för att hitta mig och bli stark och lugn. Jag kommer inte skriva mer om honom, om oss eller om det vi haft och det som har hänt.
Om första halvan av 2013 var det värsta i mitt liv var andra halvan det bästa. 2014 kommer nu och det kommer bli så bra. Bara det att jag vaknade upp på årets mest ångestladdade dag (1 januari) med honom och utan ångest är en väldigt bra start. Ångesten kan stanna i 2013.
