Han,
vill kanske komma tillbaka. Vill göra vad som helst för att få det att funka, för att få tillbaka mig. Du är som en drog, jag vet att du inte är bra för mig men jag vill hela tiden ha mera. Jävla fan! Vill slå honom i ansiktet, slå honom för att han inte fattar, inte fattar att det är hans skit och det är hans jävla fel att vi hamnde här från början. Han låter mig inte gå vidare, samtidigt som jag för varje dag saknar honom och vill vara med honom mindre vill han vara med mig mer och ångrar sig.
Just nu är det så jävla skönt att det är typ två världs hav och tre världsdelar mellan oss. Då kan han inte komma på oväntat besök. Han sa "you dont ever wanna see me again" jag säger "yes, but not this years not right now". Gör vi det får vi aldrig en chans att gå vidare. Är så jävla trött på det, att skicka mejl, prata och försöka. Jag vill ju inte ens längre. Jag är över det. Över honom. Har gått så jävla vidare.
Utkast till ett brev
Sitter i badet. Skriver och lyssnar på Winnerbäck, äckliga klyscha som man är.
Den här våren och sommaren är öppnat för precis vad som helst, ändå dras jag till honom. Måste
sätta ner foten, hellre grisar charter resa med min tvillingsjälv Dennis än tvåsamhetssemester över halva
jordklotet.
Förhoppningsvis kan man leva i tvåsamhet och åka på romantiska semestrar resten av livet, just nu tror jag det är meningen att leva. Och om det innebär att vara full, ha bakis ångest och inte tänka på någon annan än mig själv är det precis det jag tänker göra. Det andra kan jag göra sen, var det någon smart människa som sa att man ångrar bara sådant man inte ha gjort.
Kanske ångrar jag friheten, kanske kärleken? Men är det skrivet i stjärnorna, om det är ödets vilja så kommer det sluta bra ändå. Just nu orkar jag inte kämpa för det. Vill leva själv.
Detta var mitt brev till dig. Men du kommer inte läsa det.
