Livet sa jag.
Vi gör vuxensaker. Vi storhandlar på måndagarna, renoverar en lägenhet där vi båda bor, åker på familjemiddagar, kräftskivor med kompisar. Dansgolv, högklackadeskor och solariebrännan är som bortblåst. Kan erkänna att det pågår en ständig kamp i mig att beålla det bästa av båda världarna, vill inte råka tippa över för mycket till verken den ena eller andra sidan och blir så besviken på mig själv dom gångerna jag märker att jag har råkat göra det.
I helgen stog jag i en svampskog i tre timmar, vilket jag i vanliga fall hade älskat eller nej vilket jag alltid älskar. Problemet var bara att 1hs bilresa bort stog mina kompanjoner på ett dansgolv och drack romochcola, jag skulle valt den andra sidan, ibland måste man få välja dansgolvet över svampskogen.
Funderar mycket på åldern. Jag skulle ju vara singel, skulle gör ALLT jag bara kunde innan vuxenlivet kom ikapp mig. Han är klar, man märker det så tydligt, och han är så trygg i det. Men ibland när han berättar saker han har gjort, roliga, häftiga, dumma, knasiga kan jag inte glädjas utan känner mig hat för att jag aldrig kommer ha chansen att uppleva dom där dumma grejerna. Han säger att jag kan göra allt, vara allt, han ska inte hålla tillbaka mig. Men hallå alla vet väl att det alrig är samma sak att vara singel som i ett förhållande.
men att förlora honom går inte. Det är liksom det finaste jag kan föreställa mig.
