elsaice.blogg.se

Jag och vapendragaren drack för många rom och cola en kväll. Stod vid baren och skrattade, flamsade runt på dansgolven och pratade med allt. Plötsligt såg jag något, något som jag tog tag i. Tittade i ögonen och sa, "hej jag tycker du är söt, jag vill ha ditt nummer". Fick det. Jag log och sa, "jag kommer ringa imorgon". "Gör det" sa han, "jag kommer svara". 

 

Så hände det. Det enda gången jag har varit så jävla rakt på sak i hela mitt vuxna liv, enda gången jag lämnat ut allt vad jag tycker, inget inlindade eller lull lull. Visst att rom och cola är farligt och allt det där. Men det gick vägen. Aldrig kommer jag göra det igen, men det är roligt att vara modig ibland. 

 

Sen finns det tragiska jävligt ledsama saker bakom allt detta fina också. Men det tar vi när det blir aktuellt. I helgen sov han här och jag ville aldrig gå ur sängen när han låg i den. 

 

 

Det är så nytt. Det är så skört. Men jag har träffat någon. Jag vill inte romantisera det för mycket för uppebarligen vet alla att det är så jävla underbart. Det mest underbara med allt är att känslan i magen, sockerdricks bubblorna, som jag aldrig trodde jag skulle känna igen är tillbaka. Inte till hundra procent men dom ligger där och gör sig påminda, som att berätta att dom är redo att komma fram ordentligt. Samtidigt som det är sådär jefelt jobbigt när man i början inte vet exakt vart man har varandra.

 

Hela tiden vägningen på brädan. Men han är fin. Han har så mycket som jag har föreställt mig att någon jag tycker om ska ha. Kanske blir det något. Kanske inte. Även om inte är jag glad att någon där ute visar att det finns nått form av hopp. 

Sån där dag när ens inre mörker gör sig påmind och allt är mest svart. Det är svart ute, svart inne och svart i huvudet. Man är förkyld, jävlig och jävligtsyndommigsjälv. En såndär dag när tusen saker måste göras men man kan inte förmå sig att göra något av det. Kanske börjar man på något men det blir liksom aldrig klart. En såndär dag när inte ens mamma ringer. 

 

Sånahär dagar när man undrar om man är den enda kvar på jorden. Är jag ensamast i världen? Kommer detta vända? 

 

Imorgon när jag vaknar kommer allt vara borta men det är en dag till waste i mitt liv. Kanske den dagen som gjorde att jag orkar alla andra dagar. En dag när man får vila upp sig i sin ensamhet med sina egna tankar och slö kolla på serier. Jag kanske är konstig eller har inte alla sådana dagar? 

För tre år sedan var jag i Kanda. Det snöade. Jag var mullig, ångestfylld och glad. Ganska bekymmersfri.

För två år sedan satt jag på en veranda mitt ute i ingenstans i Australien. Matade åsnorna, sprang långa rundor, drack Nescafe, åkte motorcykel och var livrädd för ormar. Sa jag att jag bodde i en husvagn. Jag hade inga planer på att komma hem. 

För ett år sedan var jag ett vrak. Fylld med känslor om de senaste åren som inte hann smälta. En pojkvän som hatade landet. En utbildning som tog all energi. Det var då någon för första gången under mina 22 levnadsår satte ord på allt jag någonsin känt. Du har ångest Elsa. En sådan lättnad. Mycket jobb, gråt och terapisamtal som ännu inte är färdiga. 

Iår är jag smal, själv och lycklig. Påväg till Tanzania. Ångesten hälsar fortfarande på då och då men den är hanterbar. Även om jag har lite kvar att ta tag i får det ligga på is ett tag. Om ett år till går jag ut och är färdig, kan börja om på nytt igen.

 

Jag tittar på bilderna om och om igen. Är det ens jag? Är det hon jag känner, hon som är jag?

2010

För fyra år sedan lämnade jag min stad, mitt hem och min familj. Hem kom jag inte fören två år senare. Mitt naiva jag trodde att man kan komma tillbaka hem och att allt har stått stilla. I flera månader kämpade jag för att få komma in i mitt gamla liv för att efter nästan ett år upptäcka att det går inte. För hur mycket jag än har rört mig under dom här åren har alla andra gjort det också. Även om dom är kvar på samma plats har dom rört sig, växt ihop och lärt sig älska staden. Det blev dom som valde att stanna mot mig som valde att åka. Nu är jag snart på väg härifrån igen och det jag har kommit till insikt med är att jag kommer inte sakna det. Jag stötte bort detta för länge sen. Jag tror dom kände det med. Jag kommer aldrig älska Kalmar på det sättet dom gör. Men det skrämmer mig inte.