elsaice.blogg.se

Jag står på flygplatsen och gråter. Jag kramar min aupair mamma, min pappa och mina älskade barn och tårarna bara rinner. Det enda jag kan få fram är hur mycket jag älskar dom och hur mycket jag kommer sakna dom.

Han står lite bakom och jag slänger mig om axlarna på honom och pussar honom, känner hans mjuka läppar mot mina, det smakar salt från tårarna. Jag går igenom säkerhetskontrollen, snörvlande blir jag kroppsvisiterad av en rödhårig tanig kille sedan hamnad jag på andra sidan glaset av dom.Jag vinkar, slänger mig mot fönsterrutan och ger slängpussar innan jag till sist blir tagen i armen av en flygvärdinna som ber mig följa med ut i planet.

Jag är sist in på planet, alla tittar på den rödgråta svenska tjejen som kommer in genom dörren i släptåg med flygvärdinnan. Det är ett litet plan och jag hamnar långt fram bredvid en man i kostym, jag kan inte sluta gråta, tårarna rinner och jag snorar och hulkar. Mannen tittar oroligt på mig, sedan på flygvärdinnan och ger medpassagerarna förvirrade blickar. Till sist kommer flygvärdinnan tillbaka och säger, vi har en plats längst bak i planet till dig följ med här. Skamset reser jag mig upp med min stora ryggsäck och går med blicken i golvet längst mittgången, det är 8 rader bak och det är längst bak i planet. Jag ser hur alla slänger blickar mot mig och jag har lust att skrika att ”jag är fan tvingad att lämna min familj, min livskärlek och mina älskade småbröder för att åka till fucking andra sidan jorden” men det gör jag inte. Istället kopplar jag in min ipod och tar fram spellistan som han gjorde åt mig igår kväll och sätter igång första låten, det är Angus and Julie stone som sjunger Big jet plane.

Där och då börjar denna resan som inte skulle ta slut på flera år. När jag lägger pannan mot rutan i samma stund som planet lyfter ser jag dom stående vid bilen, runt omkring dom är det berg, berg och åter berg och där står dom och vinkar uppåt. Jag gråter igen när dom blir mindra och mindre och undrar när jag nästa gång kommer få se dom igen. 

Såhär var det då. Jag var inte samma som när jag kom dit, blev aldrig samma igen och jag är inte henne nu. Hon känns så liten, så skör. Jag ska skriva om det en dag, hela historien, om flytt, brev och kärlek och hur det inte kunde få hålla pga av visum och två vilsna själar i olika länder. En dag när jag har tid och ork.