elsaice.blogg.se

För ett år sedan var jag så jävla ledsen. Deprimerad och full av ångest. Grät. Sov 12 timmar per natt och var aldrig utsövd ändå. Grät lite till. Hade klump i magen och ville ingenting. 

 

Idag nådde jag någon form av klimax. Är så jävla lycklig, så lycklig jag aldrig trodde jag skulle bli. Jag hade liksom nöjt mig med att vara medel lycklig och ångestfylld och aldrig räknat med att få det så bra. Inget speciellt har hänt idag men livssituationen är så fin, så bra och jag skulle inte ändra en sak om jag fick. Alla bitar på plats. 

 

Jobbat natt, tränat, lagat tacos till tre underbara tjejkompisar, druckit glögg i min soffa för att sedan övergå till ett spontant danceparty på vardagsrumsgolvet. Pratat med bror och familj. Och han har ringt. Han ringer varje kväll. Väntar och längtar och han gör det alltid. 

 

Imorgon ska jag få träffa honom som jag tycker så mycket om. Nästa helg  blir det dans på annat dansgolv med fler tjejer. 

 

När blev allt såhär bra? Vill att det alltid ska vara det. Men det kommer det ju inte, ständiga pessimistiska tankar.Letar nästan fel. Ska våga njuta, våga känna och våga hoppas på att det komma vara såhär bra för väldigt väldigt länge. 

 

Detta var inte det bästa jag har skrivit men vill spara den här underbara känslan för evigt. Det jag vill säga är att hur mycket skit livet än är eller ger dig finns det alltid en väg tillbaka. Den är inte kort och den är inte spikrak men i slutet av allt kämpandet finns det lycka. Det behöver inte vara mycket, min lycka är basala grejer, vännerna, jobbet, familjen, bäbisarna, skratt, träning och just nu en kille också. Jag kämpade mig ur sängen efter sömnlösa nätter, åkte till gymmet om jag så bara gick omkring eller satt där, gick på fest även fast jag ville vara hemma och tog tag i problemen. Det gick vägen för mig. Det tog flera månader, nästan ett år. Jag har haft bakslag. Det kommer gå ner igen men så länge mina grundpelare är bra och stabilare än innan kommer det gå lättare.