elsaice.blogg.se

Började han en mening med häromdagen. Jag tyckte han kunde ha skjorta på sig, han tyckte inte det och kallade mig för hennes namn. Sara. Aldrig igen ska jag säga till honom något, vill inte bli förknippad med henne, med vad dom har haft eller tydligen har. Det ororar mig. 

 

Vet själv hur det är att ha det förhållandet. Man har en speciell relation till varandra en "vi kanske kommer gifta oss och det blir vi i slutet" relation. Hon har det med honom iallafall. 

 

Det går fort. För fort. Känns som att jag slungas fram i hundra kilometer i timmen och jag bara skriker inombords för att försöka sakta ner och hinna med men ingen lyssnar. Om tio dagar är vi borta och vi ska vara i från varandra i fyra månader. Det blir bra, väldigt bra blir det. Så här fort får inget gå. Inte ens detta. Hur bra det än är. 

 

Jag tittar på honom och bara föreställer mig mitt liv med denna människan. Vill att han ska vara min, skulle vara stolt över att vara hans. Hans kropp är som andra halvan av en pusselbit till min, vi passar perfekt ihop med varandra hur vi än ligger. När han tar på mig ryser jag, när vi ligger i soffan vill jag aldrig titta på filmen utan vill bara pussa på honom. Trotts allt detta, trotts att det är lätt och att det känns lätt och allt det där behöver det inte gå så fort. 

 

Men jag ska vänta på honom. Jag ska vänta på denna man som jag tror kan göra mig väldigt lycklig framöver.