Och jag håller ditt hjärta hårt i mina händer. Inte så hårt att det går sönder med tillräckligt hårt för att det ska stanna kvar.
Saknar honom när han ligger bredvid mig. Vill inte somna på kvällen för jag vet att han måste gå när jag vaknar.
Hjärtat hoppar upp i halsen, gör en kullerbytta och dimper ner till tårna igen när jag ser honom.
När han skriver att han saknar mig jätte mycket ler jag fånigt för mig själv.
Hade så glömt hur det var. Är. Att lämna det finaste man har till någon annans förfogande, sig själv, sina känslor och sin kropp. Hur vackert det är när det tas emot med öppna armar. Hur fin tvåsamheten är. Att det får allt annat att verka så obetydligt. Glömt hur det är att göra sig fin för någon annan.
Jag vill visa honom för alla jag känner, för hela värlen. Vill att alla ska ta del av hur fin han är.
Just nu är jag betuttad på avstånd. Ständig avhållsamhet, tveksamhet och rädsla för att bli otrygg. Någon dag kanske jag vågar säga allt detta till honom också men tills dess får det stanna är.
Kommentarer
Trackback
