elsaice.blogg.se

Livet sa jag. Ett jävla rövknullande. 

Igår somnade jag som världens lyckligaste människa med hopp om livet.

Idag kom jag hem från jobbet som ett vrak helt utan ork, kan inte röra mig, inte ens lite. Får känslan av att hela världen hatar mig, börjar gråta när jag inte får svar på ett sms efter 2 minuter och är en sådan äcklig håll käften människa som jag hatar. Full av självömkan och tycka synd om mig själv ännu lite mer. 

Det är inte synd om mig. Inte ens lite. 

Jag har svårt att acceptera att jag inte är två längre, finns inget vi utan det är jag, bara jag. Det är så fruktansvärt sorgligt att det tåras i ögonen av att bara skriva det. 

Känslig på jobbet, känslig för att bli tillsagd och för att bli skälld på. Det förstör hela min dag, men ska tänka på hit men inte längre, in på skinnet men inte in till hjärtat. 

Som sagt, igår ville jag aldrig gå hem kände att jag ägde världen och fick lite lagom med bekräftelse och massa skratt. Idag känns det som att alla hatar mig. Det luktar manodepressivitet omkring mig men det är jag inte. Måste bara lära mig att livet är inte svart eller vitt, det är inte uppdelat i ytterligheter. Det finns en vardag, disk, ensam framför tvn en torsdag, det är inte farligt. 

Även om jag önskar att jag hade haft mina bästaste vänner runt hörnet som alla andra har. Den där självklara vännen som man alltid kan hänga med och göra ingenting. Kanske bara titta lite på tv utan att bestäma saker.

 

Det är så mycket som jag hatar. Och framförallt är det mycket jag hatar med honom och om honom och om dom saker han gör och säger. Men det är ingen ide att säga för han bryr sig inte längre eller han spelar på att han inte bry sig. Om tio dagar hade det varit två år sedan jag åkte ner dit, jag ska se om han kommer ihåg eller om han säger nått. Gör han inte det raderar jag det som han har velat spara, alla minnen. Då är han borta och då kan han inte komma tillbaka, även om det är det jag vill så jävla mycket. Att det ska bli vi, i samma land och att det ska funka.  Men det kommer aldrig hända.