elsaice.blogg.se

Jag föll för det, för hans skit. Och har i princip lyckats blivit dumpad en andra gång av någon som inte ens är min pojkvän. Bra för självförtroendet det där. Fruktansvärd känsla i magen, att aldrig ens få prata med honom igen och inte ens kunna dag drömma om att se varandra eller ha en framtid tillsammans om 1,5 år. Klumpen i magen, illamåendet, inte kunna äta, inte kunna sova, tillbaks på ruta ett där jag var i februari. 

Det är 6 månader sedan, jag lyckades förlåta, försonas, säga orden igen och bli dumpad. Så jävla fucking arg och ändå inte för något i mig älskar honom och vill vara med honom. Och något i mig säger att det inte behöver vara nu utan jag kan vänta, men han har slutat tro det. Hej hopp från ingenstans tror han inte på oss längre. Han säger att det är för min skull, men jag tror det är för hans. Han kan inte gå vidare och leva normalt medan han ser hur faktiskt jävla bra mitt liv har blivit. 

 

Målen för denna veckan är att våga. Våga träffa dom där människorna, våga ta riskerna och lämna ut en bit av mig själv. Våga känna. Våga glömma. Sluta hoppas. 

 

Han har slutat hoppas. Men en bit av mig känner att någon av oss måste kämpa för oss, han gjorde det när jag kände sådär och nu kanske jag ska fortsätta. Även fast han är hård, iskall på det där äckliga sättet som man inte får vara mot någon man älskar. Men jag har förlorat min bästa vän och det är så jävla sorgligt, sorgligare än allt jag kan komma på just nu. 

 

Men orkade laga mat idag och tränade faktiskt. Men frågan är om detta tog mig tillbaka dit jag var för 6 månader sedan eller om detta faktiskt tar mig framåt till den sista rutan av alla steg och släpper taget helt och går vidare. 

 

Lyssnar på ledsna låtar och försöker samtidigt att inte låta mig sörja detta och att inte vara ledsen.