Jag stötte bort det för länge sen.
För fyra år sedan lämnade jag min stad, mitt hem och min familj. Hem kom jag inte fören två år senare. Mitt naiva jag trodde att man kan komma tillbaka hem och att allt har stått stilla. I flera månader kämpade jag för att få komma in i mitt gamla liv för att efter nästan ett år upptäcka att det går inte. För hur mycket jag än har rört mig under dom här åren har alla andra gjort det också. Även om dom är kvar på samma plats har dom rört sig, växt ihop och lärt sig älska staden. Det blev dom som valde att stanna mot mig som valde att åka. Nu är jag snart på väg härifrån igen och det jag har kommit till insikt med är att jag kommer inte sakna det. Jag stötte bort detta för länge sen. Jag tror dom kände det med. Jag kommer aldrig älska Kalmar på det sättet dom gör. Men det skrämmer mig inte.
