elsaice.blogg.se

Nu är det 1 år och nästan sex månader sedan mitt förra vi blev jag. Det är sex månader sedan mitt nya jag blev ett nytt vi. Att tiden går så fort, att livet passerar och hela tiden bjuder på nya saker att hugga tag i. Men hur underbart är det inte att vara nykär. Svaret är precis lika underbart som det är att vara nykär, lika svårt är det att vara nykär och vara borta från varandra i tio veckor. Men vi gjorde det, smärtfritt också, inga konstigheter. En tio dagars resa till Thailand hann vi med när han kom hem också. Orkar inte hur bra det är. 

 

Vill inte somna på nätterna, vill helst att båda ska ligga vakna, hålla om, prata om livet och bara ta på varandra. Vill aldrig att han ska gå på morgonen, vill aldrig se han vita muskulösa ryggtavla försvinna ut från sovrumsdörren för att sedan stänga och låsa ytterdörren. Är fortfarande i bubblan där det killar i magen när jag vet att han ska komma, jag springer runt i lägenheten, byter kläder, flyttar om saker och sätter på musik som jag vet att han tycker om. Det är så starkt, känslorna, så mycket kärlek och så mycket glädje att det nästan rinner över ibland. När det finns mycket kärlek och mycket glädje innebär det att det också finns starka känslor ilska och några gånger har vi skrikit högt till varandra tills jag fallit i gråt. Ingen har någonsin kunnat få mig att gråta som han kan. Brukar alltid vara stenhård. Men jag är inte samma längre, jag är känslosammare för jag vet vad det kan leda till. Rädd att varje gång han blir arg ska ta sina saker och stänga ytterdörren för sista gången, jag är så rädd för det för jag vet att det kan hända och jag vet att det gör så jävla ont när det händer. Sedan är jag känslosammare för jag har aldrig känt såhär för en annan människa. Visst har jag varit kär, upp över öronen både kär, förälskad och allt det där men detta är djupare. Detta är en relation jag har respekt för, vill vårda, inte förstöra för framtiden.

 

Just det ja.. vår Fram-Tid. Så jävla fint att det finns en sådan, bara det gör att det hoppar en extra gång i magen. Men jag vet att jag är svår, inte lätt någonstans utan jätte svår. Så om han tröttnar kommer jag inte klandra honom, men jag försöker så mycket jag bara kan. Försöker vara lätt, inbjudande, öppna upp mig och det jag har, försöker vara mitt bästa för honom. Men dom där små delarna som för 1,5 år sedan gick i tusen bitar är inte hela läkta än och innan dom är det kan jag nog inte vara mer än såhär. Hoppas han orkar kämpa för mig.