elsaice.blogg.se

Den 22de oktober förra året, ett år sedan, såg så annorlunda ut i båda våra liv. Jag råkar vet att han och hans MRS sedan 10 år tillbaka var på väg till Indonesien tillsammans för att ge deras knasiga relation en sista chans. Ett sista försök att lappa ihop det gamla och kanske få det dom så gärna ville funka. Det funkade inte. Fyra veckor senare mötte han mig på Harrys.

 

För ett år sedan var jag bra, ensam och ännu bättre. Tränade, mös, träffade folk, tränade lite till, gled runt och mådde allmänt bra. Men ständigt sökande efter att inte hinna vara ofrivilligt ensam för många timmar av dygnet. 

 

I år är det skillnad. Jag är bra, men inte med samma lyckorus jag hade förra året. Betydligt lugnare i kropp och sinne men kanske inte lika on top of that lycklig. Kan inte hjälpa att jag undrar om hans driv i att han måste åka iväg ligger i grunden för det som var för ett år sedan. I vilket fall som tycker jag nog ändå innerst inne att det ska bli bra. 

 

En chans att känna efter, få vara själv och känna efter ännu lite till om det är detta jag vill? Jag vet knappt någonting längre, vet bara att vissa saker gör mig ledsen och andra saker får mig att må bra. Men dom sakerna som fyller mig med lyckorus och känslan av obefintlig glädje lyser just nu med sin frånvaro och jag vet inte vad jag ska göra för att få tillbaka dom. Det enda jag vet helt säkert är att vi har fått en ny tapet i hallen som jag älskar. Vill drunka i den och tapetsera hela lägenheten med den, så fin är den. 

 

Har inte tagit mig ur sängen idag, fast det är helt frivilligt. Bestämde mig för att jag fick vara seg idag, har inga  måsten och inget att göra så lika bra att passa på. Min säng är den skönaste som finns, skulle kunna ligga här länge varje morgon, tyvärr ser inte livet ut så.