elsaice.blogg.se

Han har inte svarat. Det gör mig inte mer än att jag tycker det är väldigt tråkigt. Omoget, fegt eller vad det är han nu hållet på med. Idag såsar jag runt i takt med vädret, grått och segt, i mjukisar och ruffsigt hår. Ville aldrig stiga ur min varma säng och det bästa ut av allt, jag har tid med det idag. I eftermiddag blir det vaccination inför Tanzania, längtar så efter att få krama på små chokladbebisar och ge vatten åt små barn och kvinnor där nere. Sen är det lite fler måsten utöver det men det får jag ta efter hand. Denna veckan har varit super, bättre än dom senaste iaf. Träning, mat, rutiner, spontanbesök och ingen alkohol. Tänkte på Håkans låt häromdagen, det gör ont att veta men lika ont att undra och det är så sant. Vet inte vad som är värst tanken på vad om kan vara eller tanken på att det är. Jag vet att dom dejtar men jag vill fortfarande att han ska svara på mitt mejl, jag vill inte ha honom men någonting inom mig vill att han fortfarande ska vilja ha mig. Den nya versionen av mig, Elsa 2,0. 

 

 

Jag tänkte aldrig mer på tröjan. Inte fören jag läste senaste inlägget. Så det betyder nog ingenting.

Är förkyld och lite jävlig, tyckersåjävlasyndommigsjälvattjagvilldö typ. Läste Ove igår och grät, grät för att det finns en Ove i oss alla, för att min pappa är så mycket Ove det går att vara utan att vara Ove. Sen hade jag en Ove klump i magen hela dagen idag plus förkylning. 

 

Min största oro just nu (förutom seminariet imorgon) är att jag har råd att köpa mat och mjölk som blir så gammalt i mitt kylskåp att jag måste slänga det till sist. Medan det finns folk i världen som aldrig äter eller ens kunde drömma om att dricka mjölk och här slänger jag oöppnade gamla förpackningar. Måste göra skillnad. Snart.

Tanzania, sjukhus i januari är iallafall en start.

 

 

I översta lådan i min byrå, längst in hittade jag två t-shirts. Hans. En fullt med hål och rolling stones tryck, den andra en han fick ärva av min bror och som var lite trång i armarna för honom. Dessa två sparade jag när jan åkte men tänkte nog aldrig mer på dom. Kanske grät jag i dom första kvällarna. 

 

Jag satte på mig en i torn om att den var tvättad och min. Den luktade han. Klumpen i magen. Krampen. hugget. Lukten. Kommer ni ihåg att jag skrev att människor inte kan känna igen lukter förens dom känner dom igen. Jag kände den och det kändes som att dom senaste två åren spelades upp i revy framför mina ögon. Det kändes som att han när som helst skulle komma in och säge hey baby och slänga jackan på soffan och hoppa på mig med pussar. 

 

Jag har den på mig. Vet inte vad det betyder. Lukten får mig inte att må bra, det gör ont. Men någonting i mig vill ha det, suga ut det absolut sista av honom. För jag tror seriöst att jag aldrig kommer se honom igen. 

 

Och nu gråter jag. 

Kan vara den bästa låten för människor i hjärtesorg.

 

Jag kan inte räkna mig själv som dom längre. Men jag har en helt ny förståelse för dom, känner med dom, känner känslan i mig och får klumpen i magen när jag ser deras tomma blick och deras tårar sakta rinna ner för kinderna. Jag är en med dom, vi är en hemlig grupp med ett konstigt band som binder oss samma. Och bara dom som har varit där och varit med om det kan vara med och ha förstående för hur det är. 

 

Men som sagt bara dom som är eller har varit där förstår det viktiga och det smärtsamma med dessa textrader. 

 

Aldrig ska jag klaga. Aldrig för att jag har blivit dumpad, lämnad ensam, måste plugga eller jobba. Aldrig ska jag klaga för att jag är ledsen en torsdag eftermiddag eller har ångest en lördagkväll. Kristian Gidlund lämnade världen i tisdags. Och det är orättvisare än någonting annat. 

Ledsen till tårar när jag läser om distansförhållanden och utlandskärlekar som inte håller eller fungerar.

Men blir precis rasande arg när jag läser om de som fungerar och har det bra.

Konstigt det där. 

 

Jag är ju över honom men jag är nog inte över förhållandet. Det var så intensitvt dom där åren, länderna, resorna att jag tror jag smälter och bearbetare det fortfarande. Ledsen och inte över att vi inte kunde få det att hålla och gjorde precis allt fel. Gillade ju ideen om att det skulle fungera.

 

Men jag har hört att du träffat någon, som inte är som jag och jag har hört att du är lycklig nu.

Det kanske jag också blir en dag. 

Nu är det nog över på riktigt.

Detta firade jag ordentligt genom att visa bröna på en brygga på årets grisigaste kräftskiva och att bada naken.

4 kräftor petade jag i mig, en halv påse räkor, några jägershotts, öl och vodka/redbull sedan var jag i gasen. 

Men det var värt det, så värt det. 

Man tror att 18, 19, 20 är roligt, men vet ni vad som är roligare att vara 23-24 (25 och uppåt kan jag inte uttala mig om), när man bor själv, sköter sig själv och har ekonomi till det man vill och tusen fler möjligheter. Att vara 23 och singel slår 22 och vara i ett förhållande med häst längder. 

 

Sen kommer hösten. Oj vad jag kommer klaga och oj vad det "kommer vara synd om mig som är så ensam i mörkret" men jag kämpar på. Om 8 månader är det varmare och ljusare igen. Jag ska träna, praktisera, jobba och göra en rad andra tusen roliga saker som jag inte hade gjort om det hade varit förra hösten.

 

Sen hoppas jag att hans snopp slutar fungerar och att hon gör saker mot honom som han har gjort mot mig så han får känna på hur det känns. Jag skrev "I'm very happy for you and wish the best for you" vad jag menar är jag hoppas ni gör slut, du blir ensam och brinner i helvetet. 

 

Cheers!

 

Mailet som jag fasat för kom idag. Cyklade till skolan glad i hågen, slängede upp telefonen i farten in till lektionen och fick genast en stor klump i magen när jag läste detta. 

 

Hey Elsa,

I've been dreading writing this email but it has to be done..

I don't want to try smooth this over or anything, cos' I know you don't wanna hear it, so here it is.

Joanne and I have started dating again.

I don't know how you're going to react to that, or what you want to know but I just need to be honest with you about it.

I think the best way for us to approach this is as a discussion, If you want to ask me or tell me anything, please do.

And if you don't want to speak to me again for a very long time I understand that too.

 xx Wil

 

Fan den där äckliga känslan i magen är hemsk. 

 

Jag står på flygplatsen och gråter. Jag kramar min aupair mamma, min pappa och mina älskade barn och tårarna bara rinner. Det enda jag kan få fram är hur mycket jag älskar dom och hur mycket jag kommer sakna dom.

Han står lite bakom och jag slänger mig om axlarna på honom och pussar honom, känner hans mjuka läppar mot mina, det smakar salt från tårarna. Jag går igenom säkerhetskontrollen, snörvlande blir jag kroppsvisiterad av en rödhårig tanig kille sedan hamnad jag på andra sidan glaset av dom.Jag vinkar, slänger mig mot fönsterrutan och ger slängpussar innan jag till sist blir tagen i armen av en flygvärdinna som ber mig följa med ut i planet.

Jag är sist in på planet, alla tittar på den rödgråta svenska tjejen som kommer in genom dörren i släptåg med flygvärdinnan. Det är ett litet plan och jag hamnar långt fram bredvid en man i kostym, jag kan inte sluta gråta, tårarna rinner och jag snorar och hulkar. Mannen tittar oroligt på mig, sedan på flygvärdinnan och ger medpassagerarna förvirrade blickar. Till sist kommer flygvärdinnan tillbaka och säger, vi har en plats längst bak i planet till dig följ med här. Skamset reser jag mig upp med min stora ryggsäck och går med blicken i golvet längst mittgången, det är 8 rader bak och det är längst bak i planet. Jag ser hur alla slänger blickar mot mig och jag har lust att skrika att ”jag är fan tvingad att lämna min familj, min livskärlek och mina älskade småbröder för att åka till fucking andra sidan jorden” men det gör jag inte. Istället kopplar jag in min ipod och tar fram spellistan som han gjorde åt mig igår kväll och sätter igång första låten, det är Angus and Julie stone som sjunger Big jet plane.

Där och då börjar denna resan som inte skulle ta slut på flera år. När jag lägger pannan mot rutan i samma stund som planet lyfter ser jag dom stående vid bilen, runt omkring dom är det berg, berg och åter berg och där står dom och vinkar uppåt. Jag gråter igen när dom blir mindra och mindre och undrar när jag nästa gång kommer få se dom igen. 

Såhär var det då. Jag var inte samma som när jag kom dit, blev aldrig samma igen och jag är inte henne nu. Hon känns så liten, så skör. Jag ska skriva om det en dag, hela historien, om flytt, brev och kärlek och hur det inte kunde få hålla pga av visum och två vilsna själar i olika länder. En dag när jag har tid och ork. 

 

På två dagar gick det. Ena dagen klagade vi på utlandsvärmen, fukten som var. När jag cyklade hem från jobbet två dagar senare var det höst och mörkt. Sommaren är slut, ellet går mot sitt slut och det är så jävla sorgligt. Jag grät när jag tänkte på det, jag är inte redo för hösten, det har varit det bästa sommare och den ska inte ta slut än, jag är inte redo. Dagarna blir mörkare sakta, minut för minut, vinden blir kyligare, råare och kvällarna kallare. Det räcker inte längre med en tröja utan jackan kanske måste med. 

 

Jag inleder min sista årstid som singel, kanske den mest jobbiga. Nu ska man sitta inne med en kopp te, godis och en film uppkrypen i soffan med sin älskade. Sedan har det snart gått ett år. Vad fan har jag gjort? Precis allt men det känns ibland som ingenting. Vem är jag numera? Vem kanske jag inte vet till hundra procent men jag vet att det är annorlunda och jag vet att jag tycker rätt mycket om henne. 

 

Jag har haft en sommarflört men att känna någon annans kropp mot min, pussa nåon annans läppar och låta någon annan lära känna en och förstå en är mer än jag rer ut just nu. Det är inte värt det. Jag kommer aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som han gjorde och har aldrig gjort. Det är slitningen mellan hur skönt och bra det är att det blev som det blev och slitningen mellan hur jävla sorgligt det faktiskt är och hur bra vissa saker var. 

 

Men jag går in i en ny årstid. Stärkt och trött. Förra året var bryt punkten på hösten, när jag satt hos en psykolog och grät ögonen ur huvudet och ingen kunde förstå hur dåligt jag mådde eller varför. Det gör ingen fortfarande, eller jo jag gör. Jag är ett orkidé barn, lite känsligare, lite skörare och framförallt så känslig för stämmingar och kroppspråk. Samtidigt så jävla stark. Och sen så jävla liten igen. Sen reser jag mig rak i ryggen och klättrar upp igen. Så länge stegen upp övervägen fallsträckan ner ska det gå. 

 

Så mycket skit och babbel det blev ikväll, kanske är det för att jag är helt slut efter 15 h jobb eller är jag bara i behov av att skriva. 

 

Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr. Men mer än du någonsin får veta. 

 

Livet sa jag. Ett jävla rövknullande. 

Igår somnade jag som världens lyckligaste människa med hopp om livet.

Idag kom jag hem från jobbet som ett vrak helt utan ork, kan inte röra mig, inte ens lite. Får känslan av att hela världen hatar mig, börjar gråta när jag inte får svar på ett sms efter 2 minuter och är en sådan äcklig håll käften människa som jag hatar. Full av självömkan och tycka synd om mig själv ännu lite mer. 

Det är inte synd om mig. Inte ens lite. 

Jag har svårt att acceptera att jag inte är två längre, finns inget vi utan det är jag, bara jag. Det är så fruktansvärt sorgligt att det tåras i ögonen av att bara skriva det. 

Känslig på jobbet, känslig för att bli tillsagd och för att bli skälld på. Det förstör hela min dag, men ska tänka på hit men inte längre, in på skinnet men inte in till hjärtat. 

Som sagt, igår ville jag aldrig gå hem kände att jag ägde världen och fick lite lagom med bekräftelse och massa skratt. Idag känns det som att alla hatar mig. Det luktar manodepressivitet omkring mig men det är jag inte. Måste bara lära mig att livet är inte svart eller vitt, det är inte uppdelat i ytterligheter. Det finns en vardag, disk, ensam framför tvn en torsdag, det är inte farligt. 

Även om jag önskar att jag hade haft mina bästaste vänner runt hörnet som alla andra har. Den där självklara vännen som man alltid kan hänga med och göra ingenting. Kanske bara titta lite på tv utan att bestäma saker.

 

Det är så mycket som jag hatar. Och framförallt är det mycket jag hatar med honom och om honom och om dom saker han gör och säger. Men det är ingen ide att säga för han bryr sig inte längre eller han spelar på att han inte bry sig. Om tio dagar hade det varit två år sedan jag åkte ner dit, jag ska se om han kommer ihåg eller om han säger nått. Gör han inte det raderar jag det som han har velat spara, alla minnen. Då är han borta och då kan han inte komma tillbaka, även om det är det jag vill så jävla mycket. Att det ska bli vi, i samma land och att det ska funka.  Men det kommer aldrig hända. 

Jag föll för det, för hans skit. Och har i princip lyckats blivit dumpad en andra gång av någon som inte ens är min pojkvän. Bra för självförtroendet det där. Fruktansvärd känsla i magen, att aldrig ens få prata med honom igen och inte ens kunna dag drömma om att se varandra eller ha en framtid tillsammans om 1,5 år. Klumpen i magen, illamåendet, inte kunna äta, inte kunna sova, tillbaks på ruta ett där jag var i februari. 

Det är 6 månader sedan, jag lyckades förlåta, försonas, säga orden igen och bli dumpad. Så jävla fucking arg och ändå inte för något i mig älskar honom och vill vara med honom. Och något i mig säger att det inte behöver vara nu utan jag kan vänta, men han har slutat tro det. Hej hopp från ingenstans tror han inte på oss längre. Han säger att det är för min skull, men jag tror det är för hans. Han kan inte gå vidare och leva normalt medan han ser hur faktiskt jävla bra mitt liv har blivit. 

 

Målen för denna veckan är att våga. Våga träffa dom där människorna, våga ta riskerna och lämna ut en bit av mig själv. Våga känna. Våga glömma. Sluta hoppas. 

 

Han har slutat hoppas. Men en bit av mig känner att någon av oss måste kämpa för oss, han gjorde det när jag kände sådär och nu kanske jag ska fortsätta. Även fast han är hård, iskall på det där äckliga sättet som man inte får vara mot någon man älskar. Men jag har förlorat min bästa vän och det är så jävla sorgligt, sorgligare än allt jag kan komma på just nu. 

 

Men orkade laga mat idag och tränade faktiskt. Men frågan är om detta tog mig tillbaka dit jag var för 6 månader sedan eller om detta faktiskt tar mig framåt till den sista rutan av alla steg och släpper taget helt och går vidare. 

 

Lyssnar på ledsna låtar och försöker samtidigt att inte låta mig sörja detta och att inte vara ledsen. 

 

Det var längesen nu. Mellan alla ångest och terapisamtal är det mycket plugg och alldeles för mycket vin. Vin föder ångest och ångest fönder mer vin, härligt hjul va. Högsta poäng på senaste tentorna, en smygpluggis har jag blivit och smalare, skönt att något bra kom ur detta. Några främmande män på det och massa skratt med klassisarna. En spontanresa till Sthlm och Dennis hann jag också med. 

 

Det är snart sommar. Min första sommar på väldigt länge som ensam. Ensam. Bara jag. Singel. Fortfarande svårt att förstå. Men jag ångesten och en numera utväxt lugg kämpar på. En dag blir det bra. Det måste det. I want my happy ending, I know you do. I want you to have it to...

Nu har vi sagt det. Eller vi och vi. Jag har sagt det. Hårt och brutalt, eller nej egentligen inte, snällt och ärligt. Det blir ingen reunion och det blir inget mer, nu är det slut för alltid. Svårt att skriva orden för alltid, för all tid, vilken tid då? 

 

Det känns som att jag lever en timme efter sedan tidsomställningen, ständigt en timme bakom. Äter middag sju istället för sex, går och lägger mig senare och vill vakna senare. Tyder det på att man är en rutin människa? Kanske eller så är det jag och min aspergersruta som hatar förändringar, saker ska vara som det alltid har varit. Förändring går inte, nej, nej, nej.

 

Jag och luggen är rätt lyckliga. Behövde förändrig och det blev luggen, min nya kompanjon och ständiga följeslagare. Vi svettas ihop på gymmet och dricker för mycket öl och rödvin på helgerna. Det går fortfarande sakta men säkert framåt, inte spikrakt men fler steg fram och färre tillbaka. 

 

vill kanske komma tillbaka. Vill göra vad som helst för att få det att funka, för att få tillbaka mig. Du är som en drog, jag vet att du inte är bra för mig men jag vill hela tiden ha mera. Jävla fan! Vill slå honom i ansiktet, slå honom för att han inte fattar, inte fattar att det är hans skit och det är hans jävla fel att vi hamnde här från början. Han låter mig inte gå vidare, samtidigt som jag för varje dag saknar honom och vill vara med honom mindre vill han vara med mig mer och ångrar sig. 

 

Just nu är det så jävla skönt att det är typ två världs hav och tre världsdelar mellan oss. Då kan han inte komma på oväntat besök. Han sa "you dont ever wanna see me again" jag säger "yes, but not this years not right now". Gör vi det får vi aldrig en chans att gå vidare. Är så jävla trött på det, att skicka mejl, prata och försöka. Jag vill ju inte ens längre. Jag är över det. Över honom. Har gått så jävla vidare. 

Sitter i badet. Skriver och lyssnar på Winnerbäck, äckliga klyscha som man är. 

Den här våren och sommaren är öppnat för precis vad som helst, ändå dras jag till honom. Måste

sätta ner foten, hellre grisar charter resa med min tvillingsjälv Dennis än tvåsamhetssemester över halva

jordklotet. 

 

Förhoppningsvis kan man leva i tvåsamhet och åka på romantiska semestrar resten av livet, just nu tror jag det är meningen att leva. Och om det innebär att vara full, ha bakis ångest och inte tänka på någon annan än mig själv är det precis det jag tänker göra. Det andra kan jag göra sen, var det någon smart människa som sa att man ångrar bara sådant man inte ha gjort. 

 

Kanske ångrar jag friheten, kanske kärleken? Men är det skrivet i stjärnorna, om det är ödets vilja så kommer det sluta bra ändå. Just nu orkar jag inte kämpa för det. Vill leva själv. 

 

Detta var mitt brev till dig. Men du kommer inte läsa det. 

Överlevde flytten, ensamheten och tentorrna. Första passagen. 1 april ska jag sluta pendla, då ska ett beslut vara taget. Satsa eller gå vidare, som vi är nu svävar vi bara någonstans mitt i mellan och ingen kommer komma över någon som det är nu. Jag tror det kommer ta slut, om ett beslut ska tas så kommer det bli att vi inte prata mer. 

 

Så jävla sorligt. Att inte gå höra hans röst. Jag har redan förlorat hans närhet, hans bröst, hans andedräkt och hans läppar ska jag förlora resten också. 

 

Fan alltså. Aldrig ska jag bli kär igen och om jag ändå blir det ska han vara den rätta och den enda. 

Han ställde ett ultimatum. Ungefär samma som jag försökte ställa innan vi gjordes slut. 

Jag väljer vad han valde då, att gå vidare. Glömma och börja om på nytt. 

Det är too little too late.

Måste bara orka berätta detta för honom också. 

 

Hur kan jag efter 1 månad bara känna nehe ska du göra så så orkar inte jag. För två veckor sedan hade

jag kastat mig tillbaka. Men jag vill nog inte längre.

Det är så jävla sorgligt.

 

Men då var han inte den rätta ändå...