elsaice.blogg.se

Dom senaste tre åren har verkligen varit indelade i år. Räknar allt från årskiftet. 2012 var året med Wil, det var bra och dåligt. Jag fick ångest, gick i terapi, grät och kunde inte ta mig ur. Oroade mig, var aldrig nöjd och aldrig glad. Längtade hela tiden någon annanstans men visste nog inte efter vad eller vart. Det var mycket spännande och nytt, mamma säger att vi hade ju så roligt ihop men konstigt nog minns jag sorligt nog mest det negativa. Känslan i magen, känslan i kroppen minns jag och ryser. Men kanske var det bra mitt alla känslor också, eller det vet jag att det var. Ofta brukar människan glömma bort de dåliga sakerna och helt plötsligt minns man bara dom dåliga sakerna.. det är därför man föder barn flera gånger, renoverar tillsammans för "vi bråkade ju inte så mycket förra gången" eller inte kan komma på för sitt liv varför vi gjorde slut, det var väl visst bra. Men jag kommer ihåg, kommer ihåg precis varför vi gjorde slut och hur bra det var även om jag inte insåg det då. 

 

2013 var singel året. Bästa året på vet inte när. Första 6 månaderna i totalt mörker och ledsamhet och sista 6 i total eufori och lycka. Men allt det finns ju skrivet här behöver ju inte tjata om det längre. Är ingen göra slut blogg nu mera. 

 

2014 har varit omtumlande. När jag blev vi på nyårsafton och jag tänkte att livet kunde nog aldrig vara såhär bra. Det har varit upp och det har varit ner. Senaste gången jag skrev var det ner, tvärr blir det nog så att det är då jag behöver skriva. Men efter en Indonesien resa och 4 hemska veckor hemma där jag kurerade min trasiga själ genom att träna, sova hur mycket som helst, ligga inne hela dagar och inte äta blev det bättre när han kom hem. Senaste tiden har det varit förvånandsvärt bra. Jag tog mig ur säng perioden även fast jag själv inte trodde det ett tag, ett tag var jag påväg att ringa PIVA eller min psykolog igen. Orkade inte längre. Galet att man kan känna så ena veckan/månaden för att sedan ta sig upp på benen och ut på banan igen och faktiskt känna sig lite tillfreds med livet. Nybliven sjuksköterska och en Filippinerna resa ligger framför mina fötter och jag kan inte vänta samtidigt som jag inte riktigt vill att livet ska ta fart. Har trivts som student och har trivts med sovmorgnar och dåliga rutiner. Nu blir det åka av, vuxna tillsammans. 

 

Jag hoppas och villl tro att jag har hittat mannen jag ska leva resten av mitt liv med. Ibland är det hemskt att tänka det, men när jag blir sådär arg på honom vill jag inget hellre än att bara kasta uut honom och jag känner att jag skulle klara det, jag skulle inte gå under själv. Skulle klara mig bra, har gjort det innan och skulle göra det igen. Men när vi är tillsammans vill jag ju inget hellre än att han alltid ska vara här. På nyår är det ett år sedan vi blev tillsammans så nu börjar en ny period och ett nytt år och vi får se vad det har att erbjuda. 

Den 22de oktober förra året, ett år sedan, såg så annorlunda ut i båda våra liv. Jag råkar vet att han och hans MRS sedan 10 år tillbaka var på väg till Indonesien tillsammans för att ge deras knasiga relation en sista chans. Ett sista försök att lappa ihop det gamla och kanske få det dom så gärna ville funka. Det funkade inte. Fyra veckor senare mötte han mig på Harrys.

 

För ett år sedan var jag bra, ensam och ännu bättre. Tränade, mös, träffade folk, tränade lite till, gled runt och mådde allmänt bra. Men ständigt sökande efter att inte hinna vara ofrivilligt ensam för många timmar av dygnet. 

 

I år är det skillnad. Jag är bra, men inte med samma lyckorus jag hade förra året. Betydligt lugnare i kropp och sinne men kanske inte lika on top of that lycklig. Kan inte hjälpa att jag undrar om hans driv i att han måste åka iväg ligger i grunden för det som var för ett år sedan. I vilket fall som tycker jag nog ändå innerst inne att det ska bli bra. 

 

En chans att känna efter, få vara själv och känna efter ännu lite till om det är detta jag vill? Jag vet knappt någonting längre, vet bara att vissa saker gör mig ledsen och andra saker får mig att må bra. Men dom sakerna som fyller mig med lyckorus och känslan av obefintlig glädje lyser just nu med sin frånvaro och jag vet inte vad jag ska göra för att få tillbaka dom. Det enda jag vet helt säkert är att vi har fått en ny tapet i hallen som jag älskar. Vill drunka i den och tapetsera hela lägenheten med den, så fin är den. 

 

Har inte tagit mig ur sängen idag, fast det är helt frivilligt. Bestämde mig för att jag fick vara seg idag, har inga  måsten och inget att göra så lika bra att passa på. Min säng är den skönaste som finns, skulle kunna ligga här länge varje morgon, tyvärr ser inte livet ut så. 

När två blir en. När två starka viljor, personligheter och rutiner skall sammansvätsas i ett nytt liv med nya rutiner, komprimsser och "inte som jag brukar göra" blir det krock. Ibland frontalt, rätt in i varandras fronter krockar vi i 100 km/h och ingen verkar ens trycka lite på bromsen. 

 

Tröttsamt är vad det är. 

 

Men nu är smekmånaden över. Dom där månaderna när allthangörärsåsupergulligtochjagkommeraldrigstöramigpåhonom. Aja tjena vad det störs på både det ena och det andra. Det är nu dom här månaderna när vi ska hitta vårt flow, balansen mellan krock och flyt. Mest är det flyt men när det bråkas bråkas det rejält och det tar på krafterna. Tar av energi jag egentligen inte har därför blir min reaktion att fly, avsluta och bara lägga ner för jag-orkar-inte. Tror vi är på väg ur det, vi börjar lära känna varandra i bråken, varandras beteende och jag försöker ransaka mig själv i att välja mina strider. 

 

Ja är ingen bråkis längre. Har kanske varit, men oj vad jag har vuxit. Jag har nog eller jag har en lång väg kvar men jag är en liten bit på vägen. 

 

Men samtidigt som jag saknar den där pirriga perioden i magen varje gång han skulle komma, blygsmaheten i varandras närhet, alla steg för att verka perfekt och kan inte sluta pussa på honom gillar jag detta också. Tryggheten, känna varandra och sträva mot mål tillsammans, allt blir så mycket bättre när man är bekväma med varandra. 

 

Vi gör vuxensaker. Vi storhandlar på måndagarna, renoverar en lägenhet där vi båda bor, åker på familjemiddagar, kräftskivor med kompisar. Dansgolv, högklackadeskor och solariebrännan är som bortblåst. Kan erkänna att det pågår en ständig kamp i mig att beålla det bästa av båda världarna, vill inte råka tippa över för mycket till verken den ena eller andra sidan och blir så besviken på mig själv dom gångerna jag märker att jag har råkat göra det. 

 

I helgen stog jag i en svampskog i tre timmar, vilket jag i vanliga fall hade älskat eller nej vilket jag alltid älskar. Problemet var bara att 1hs bilresa bort stog mina kompanjoner på ett dansgolv och drack romochcola, jag skulle valt den andra sidan, ibland måste man få välja dansgolvet över svampskogen. 

 

Funderar mycket på åldern. Jag skulle ju vara singel, skulle gör ALLT jag bara kunde innan vuxenlivet kom ikapp mig. Han är klar, man märker det så tydligt, och han är så trygg i det. Men ibland när han berättar saker han har gjort, roliga, häftiga, dumma, knasiga kan jag inte glädjas utan känner mig hat för att jag aldrig kommer ha chansen att uppleva dom där dumma grejerna. Han säger att jag kan göra allt, vara allt, han ska inte hålla tillbaka mig. Men hallå alla vet väl att det alrig är samma sak att vara singel som i ett förhållande. 

 

men att förlora honom går inte. Det är liksom det finaste jag kan föreställa mig. 

Sitter fast. Kan inte skriva en rad. Finns liksom inga ord som längre kan ge rättvisa till allt jag känner och det jag minst av allt vill erkänna är att det är rätt mellanmjölk just nu. Inga livskriser, inga killkriser, inga distansförhållande kriser eller exkriser. Det är bra. Jätte bra. 

 

Luktar in hans underbara doft från hans nacke varje morgon. Har på mig hans tjocktröjor för att att känna hans lukt. Tittar på honom i smyg och ser bara fina saker, inte ett fel kan jag hitta på hans långa smala snygga kropp. Mellan våra andetag och våra ögonblick tillsammans finns bara lycka. 

 

Återkommer när det blir dåligt igen. Men för guds skull hoppas jag att det blir aldrig. 

Nu är det 1 år och nästan sex månader sedan mitt förra vi blev jag. Det är sex månader sedan mitt nya jag blev ett nytt vi. Att tiden går så fort, att livet passerar och hela tiden bjuder på nya saker att hugga tag i. Men hur underbart är det inte att vara nykär. Svaret är precis lika underbart som det är att vara nykär, lika svårt är det att vara nykär och vara borta från varandra i tio veckor. Men vi gjorde det, smärtfritt också, inga konstigheter. En tio dagars resa till Thailand hann vi med när han kom hem också. Orkar inte hur bra det är. 

 

Vill inte somna på nätterna, vill helst att båda ska ligga vakna, hålla om, prata om livet och bara ta på varandra. Vill aldrig att han ska gå på morgonen, vill aldrig se han vita muskulösa ryggtavla försvinna ut från sovrumsdörren för att sedan stänga och låsa ytterdörren. Är fortfarande i bubblan där det killar i magen när jag vet att han ska komma, jag springer runt i lägenheten, byter kläder, flyttar om saker och sätter på musik som jag vet att han tycker om. Det är så starkt, känslorna, så mycket kärlek och så mycket glädje att det nästan rinner över ibland. När det finns mycket kärlek och mycket glädje innebär det att det också finns starka känslor ilska och några gånger har vi skrikit högt till varandra tills jag fallit i gråt. Ingen har någonsin kunnat få mig att gråta som han kan. Brukar alltid vara stenhård. Men jag är inte samma längre, jag är känslosammare för jag vet vad det kan leda till. Rädd att varje gång han blir arg ska ta sina saker och stänga ytterdörren för sista gången, jag är så rädd för det för jag vet att det kan hända och jag vet att det gör så jävla ont när det händer. Sedan är jag känslosammare för jag har aldrig känt såhär för en annan människa. Visst har jag varit kär, upp över öronen både kär, förälskad och allt det där men detta är djupare. Detta är en relation jag har respekt för, vill vårda, inte förstöra för framtiden.

 

Just det ja.. vår Fram-Tid. Så jävla fint att det finns en sådan, bara det gör att det hoppar en extra gång i magen. Men jag vet att jag är svår, inte lätt någonstans utan jätte svår. Så om han tröttnar kommer jag inte klandra honom, men jag försöker så mycket jag bara kan. Försöker vara lätt, inbjudande, öppna upp mig och det jag har, försöker vara mitt bästa för honom. Men dom där små delarna som för 1,5 år sedan gick i tusen bitar är inte hela läkta än och innan dom är det kan jag nog inte vara mer än såhär. Hoppas han orkar kämpa för mig. 

Ett år sedan allt började. Vi var i Trysil på skidsemester med ett helt underbart gäng kompisar. Har aldrig haft så roligt men vi bråkade. Från morgon till kväll. Egentligen inte om någonting men något låg i luften och båda kände det. Vi undvek varandra och dom gångerna vi var tillsammans bråkade vi eller var det stelt. Vi hade en liten dubbelsäng och jag önskade på kvällar att jag inte hade behövt ligga bredvid honom. Kommer till och med ihåg att jag önskade att han inte hade varit med, för jag har nog haft roligare på resan utan honom. 

 

I början på 2013 skrev jag här hur bra det skulle bli. Två dagar senare hade vi bråkat tills jag låg i tårar i sängen igen. Några dagar senare gjorde han slut. Jag sparkade sönder elementet i badrummet och vägrade komma ut. Grät tills våra sängkläder var sönder av snor och tårar. Ringde Sanna, skrek och slängde på. Smsade Kajsa, hon ringde upp men jag kunde inte prata bara skrika. Mamma kom störtande från jobbet. Vad han var eller vad han gjorde den dagen vet jag fortfarande inte, men han var inte här. Jag låg på golvet i fosterställning och grät på en mazarin Kajsa hade köpt, vände och vred mig i kramper. 

 

Fortfarande förstår jag inte varför jag blev så ledsen och så sårad. Jag hade ju redan en vecka tidigare önskat att inte sova med honom och önskat att han inte skulle vara där. Tror jag var mest rädd för att bli ensam och för att förlora den personen i mitt liv som visste allt om mig. Säga vad man vill om honom men han kände mig. Men ändå, hur väl han kände mig kunde han inte hantera mig, oss eller det vi hade här i Sverige. 

 

Det bestämdes att han skulle åka hem, bokades en enkel biljett till Australien. Vi velade, ångra oss, någon stod alltid emot när den andra tvekade att nej det var bäst att vi gjorde slut så får vi se hur det blir. Vi grät i omgångar, försökte lösa, kompromissa fast ingen egentligen ville. Lovade varandra saker som fick oss må bättre för stunden. Vi lovade att alltid vara vänner, alltid hålla kontakten på något sätt vad som än hände. Vi fikade hos Therese hon frågade hur det var med Wil och jag började gråta på en bulle igen. Kunde inte säga orden högt, ville inte titta någon i ögonen. Folk kom och sa hejdå till honom, tittade på mig med ömkande ögon och klappade mig på ryggen, kramdes extra hårt. Jag skulle vara kvar. Han skulle åka. 

 

I slutet av januari åkte han, jag grät när jag vinkade av bussen, grät när jag kom hem och grät när jag packade ner alla saker han lämnat. Sen grät jag inte mer över honom. Jag skrev, mycket. Han velade och jag velade. Mest han. Jag byggde upp nya saker, började träna mer, umgås med kompisarna och lärde mig att vara själv. Jag sov inte på nätterna dom tre första månaderna. Låg och tittade på Grey's och mådde illa. Var konstant trött men kämpade. Visste att det var det här jag ville.

 

Kan inte förstå att det är ett år sedan. Jag är över honom, över oss och känner absolut ingenting när jag tänker på det. Men någonting dog inom mig när det hände, någonting gick sönder som inte riktigt är lagat än. Jag tog saker efter hand, kastade saker som tillhörde honom, tog ner hans namn på dörren, fixade med försäkringar, konton och gemensama kort och tog bort honom från mitt liv bit för bit. Visst skar det varje gång jag fick ringa samtalen och berätta att han inte längre tillhörde oss längre men det blev en process. En lång process. 

 

I juni efter velade mest från hans sida bröt vi helt. Eller han bröt med mig igen. Jag gick till jobbet med en klump i halsen och ont i magen och undrade om allt skulle börja om, dagen efter var det borta. Jag fick en sån fin sommar. Fick pröva mina läppar mot främmande killars, fick dansa långt in på nätterna och göra precis vad jag ville på söndagarna. I September hittade jag det sista som var hans, en t-shirt med rolling stones tryck som fortfarande luktade honom. Det var det sista jag slängde. Sedan mailade jag honom. 

 

Han svarade att han hade träffat en ny. Jag låtsades som ingenting. Han skrev att jag var mogen. Sedan har vi mailat lite sporadiskt. Inget konstigt. Han säger att han tycker det är jobbigt. Jag känner ingenting men vill gärna att vi håller kontakten för vi har delat så mycket, framför allt Kanada och Australien. 

 

Nyår 2014 stod jag bredvid den finaste människan jag någonsin har träffat. Jag tittade på honom och kände att jag är redo. Jag kan lova allt för den här mannen, jag kan våga lita på någon igen, jag kan våga känna, våga bli kär och våga ge mig till honom men bara det är han. Jag frågade om han ville bli min och nu är det vi. Det är så jävla läskigt och obehagligt men samtidigt så jävla fint. Han är så fin. 

 

Här med preskibreras att göra slut bloggen. Kanske kommer jag tillbaka. Eller jag kommer tillbaka men inte mer om oss. Det är borta nu. Ett år har gjort sitt och jag behövde det året. För att hitta tillbaka, för att hitta mig och bli stark och lugn. Jag kommer inte skriva mer om honom, om oss eller om det vi haft och det som har hänt. 

 

Om första halvan av 2013 var det värsta i mitt liv var andra halvan det bästa. 2014 kommer nu och det kommer bli så bra. Bara det att jag vaknade upp på årets mest ångestladdade dag (1 januari) med honom och utan ångest är en väldigt bra start. Ångesten kan stanna i 2013. 

 

Började han en mening med häromdagen. Jag tyckte han kunde ha skjorta på sig, han tyckte inte det och kallade mig för hennes namn. Sara. Aldrig igen ska jag säga till honom något, vill inte bli förknippad med henne, med vad dom har haft eller tydligen har. Det ororar mig. 

 

Vet själv hur det är att ha det förhållandet. Man har en speciell relation till varandra en "vi kanske kommer gifta oss och det blir vi i slutet" relation. Hon har det med honom iallafall. 

 

Det går fort. För fort. Känns som att jag slungas fram i hundra kilometer i timmen och jag bara skriker inombords för att försöka sakta ner och hinna med men ingen lyssnar. Om tio dagar är vi borta och vi ska vara i från varandra i fyra månader. Det blir bra, väldigt bra blir det. Så här fort får inget gå. Inte ens detta. Hur bra det än är. 

 

Jag tittar på honom och bara föreställer mig mitt liv med denna människan. Vill att han ska vara min, skulle vara stolt över att vara hans. Hans kropp är som andra halvan av en pusselbit till min, vi passar perfekt ihop med varandra hur vi än ligger. När han tar på mig ryser jag, när vi ligger i soffan vill jag aldrig titta på filmen utan vill bara pussa på honom. Trotts allt detta, trotts att det är lätt och att det känns lätt och allt det där behöver det inte gå så fort. 

 

Men jag ska vänta på honom. Jag ska vänta på denna man som jag tror kan göra mig väldigt lycklig framöver. 

Lördags. Redbull/Vodka och tequila shottar. Visst var det bestämt redan innan hur det skulle gå och vi ville rakt in i kaklet. Höll på att sabba allt. Precis allt. Jag gjorde det inte men kompisarna har också fått sin en liten vända. Dom säger att dom inte bryr sig, att det inte var så farligt. I mina ögon är det precis såhär jag aldrig ska vara eller aldrig vill bli igen. Allt som jag byggt upp och allt som varit så jävla bra senaste månaderna rasades ner i redbull vodka fyllan. Känslan sittar kvar i magen idag igen trots att det gått två dagar. 

 

Om några timmar checkar jag in på hotell mamma. Jag ska inte svara i telefonen eller stöka med någonting på idag, imorgon eller den 25e. Jag orkar inte. Rasar i samman och ihop. Vill vara bra, ha det bra och ha ett bra liv, det går inte när alkoholen är inblandad. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Döden. Döden. Döden. Nu är det sagt. 

 

Lämnar vi det här och tar inte med det in i julhelgen alls. 

 

 

Har låst bloggen. Bara jag som ser, som kommer läsa ett tag framöver. Han nämnade två saker som jag skrivit här, skojade om det. Det är nästintill omöjligt att han har hittat hit, läst och att han sedan skulle skämta om det men jag vågar inte chansa. Han ska inte läsa detta. 

 

Den här bloggen började som en bearbetning, kanske ett hopp om ett bättre avslut (tyckte jag då) men nu har den tagit sig till helt andra dimesioner. Vill skriva för min skull inte för någon annan. För att minnas, älskar att minnas känslor. Tror på det. Tror det är viktigt att dokumentera. Sjukhus dokumenterar alla fysiska sjukdomar då kanske jag på egen hand måste dokumentera det känslomässiga måendet. 

 

Jag vill inte glömma. Vissa saker glöms ändå men lite kan jag kontrollera genom att skriva ner. Inte händelser utan känslorna. Dom är så viktiga, så jobbiga så känsliga. 

 

Han jag träffar tycker jag fortfarande om. Mer och mer. Fortfarande försikitgt. Vi öppnade och nosade på the X-file igår. Jag mår illa när jag hör, vill inte veta. Vill inte heller berätta för även om Wil och jag är så över och jag aldrig vill eller kommer träffa honom igen vill jag inte att han ska veta. Har inget dåligt att säga, vill inte få honom att må dåligt vill inte smutskasta Wil och inte sätta mig själv i en marty situation. 

 

Någonting inom mig gick sönder när vi gjorde slut. Någonting rasade samman och jag blev så jäkla sårad. Det är inte det att jag inte kommit över Wil för det har jag. Det är mer att jag kanske inte har läkt helt än. 

För ett år sedan var jag så jävla ledsen. Deprimerad och full av ångest. Grät. Sov 12 timmar per natt och var aldrig utsövd ändå. Grät lite till. Hade klump i magen och ville ingenting. 

 

Idag nådde jag någon form av klimax. Är så jävla lycklig, så lycklig jag aldrig trodde jag skulle bli. Jag hade liksom nöjt mig med att vara medel lycklig och ångestfylld och aldrig räknat med att få det så bra. Inget speciellt har hänt idag men livssituationen är så fin, så bra och jag skulle inte ändra en sak om jag fick. Alla bitar på plats. 

 

Jobbat natt, tränat, lagat tacos till tre underbara tjejkompisar, druckit glögg i min soffa för att sedan övergå till ett spontant danceparty på vardagsrumsgolvet. Pratat med bror och familj. Och han har ringt. Han ringer varje kväll. Väntar och längtar och han gör det alltid. 

 

Imorgon ska jag få träffa honom som jag tycker så mycket om. Nästa helg  blir det dans på annat dansgolv med fler tjejer. 

 

När blev allt såhär bra? Vill att det alltid ska vara det. Men det kommer det ju inte, ständiga pessimistiska tankar.Letar nästan fel. Ska våga njuta, våga känna och våga hoppas på att det komma vara såhär bra för väldigt väldigt länge. 

 

Detta var inte det bästa jag har skrivit men vill spara den här underbara känslan för evigt. Det jag vill säga är att hur mycket skit livet än är eller ger dig finns det alltid en väg tillbaka. Den är inte kort och den är inte spikrak men i slutet av allt kämpandet finns det lycka. Det behöver inte vara mycket, min lycka är basala grejer, vännerna, jobbet, familjen, bäbisarna, skratt, träning och just nu en kille också. Jag kämpade mig ur sängen efter sömnlösa nätter, åkte till gymmet om jag så bara gick omkring eller satt där, gick på fest även fast jag ville vara hemma och tog tag i problemen. Det gick vägen för mig. Det tog flera månader, nästan ett år. Jag har haft bakslag. Det kommer gå ner igen men så länge mina grundpelare är bra och stabilare än innan kommer det gå lättare.

 

När du träffar någon som får dig att tappa andan en liten stund. Det spelar liksom ingen roll hur många mil det är mellan er eller om det är rätt tidpunkt i livet. Det viktigaste just nu är att hans blick får mig att känna mig vacker. 

 

 

Saknar honom när han ligger bredvid mig. Vill inte somna på kvällen för jag vet att han måste gå när jag vaknar. 

 

Hjärtat hoppar upp i halsen, gör en kullerbytta och dimper ner till tårna igen när jag ser honom. 

 

När han skriver att han saknar mig jätte mycket ler jag fånigt för mig själv. 

 

Hade så glömt hur det var. Är. Att lämna det finaste man har till någon annans förfogande, sig själv, sina känslor och sin kropp. Hur vackert det är när det tas emot med öppna armar. Hur fin tvåsamheten är. Att det får allt annat att verka så obetydligt. Glömt hur det är att göra sig fin för någon annan. 

 

Jag vill visa honom för alla jag känner, för hela värlen. Vill att alla ska ta del av hur fin han är. 

 

Just nu är jag betuttad på avstånd. Ständig avhållsamhet, tveksamhet och rädsla för att bli otrygg. Någon dag kanske jag vågar säga allt detta till honom också men tills dess får det stanna är. 

Hörde jag någongång och det har förföljt mig. Han sa häromdagen att "när det är rätt så är det rätt". Närmare än så kan man knappt komma. Men det är inte lätt. Inte sådär lätt som jag vill att det ska vara (hallå hallå, jag, mig, jag Elsa, se mig). Han är hemma för att vända, jobba, tjäna pengar. I januari åker jag och han hinner åka innan jag kommer hem. Börjar läskigt likt det andra förhållandet jag har skrivit och ältat. Fyra månader ifrån varandra. Inte varit med varandra tillräckligt länge för att kunna ge varandra löften, men har varit tillräckligt länge för att kunna såra och missförstå varandra rejält. 

 

Något som är säkert är att jag ska inte göra alla misstag igen. Jag ska ta typ tusen steg tillbaka. Jag ska ha kontrollen, allt för att inte bli sårad. I januari får jag åka och det känns viktigare än allt just nu typ. 

 

Mindfullness, bästa tipset mot ångest. Och djup andning. Det är fysiskt omöjligt att ha ångest när man djup andas. Men mindufullness, här och nu. Här och nu är det bra, när jag får träffa honom och alla andra dagar är mitt liv som det brukar vilket är väldigt bra också för tillfället. Gårdagen, morgondagen och nästa vecka spelar ingen roll. Absolut ingenting. 

 

Cirka 10 månader tog det. Det har gråtits, skrattats, ältats, skrikits och fått ett helt nytt liv på köpet.

För cirka fyra månader sedan slutade jag bry mig, mitt liv hade kommit till en punkt där allt var så jävla bra, nästa för bra. För två veckor sedan i en rom och cola fylla hittade jag hans ögon i vimmlet. Idag är jag så betuttad som jag sa att jag aldrig igen skulle bli. Betuttad och så jävla rädd att släppa någon in under skinnet, ge allt av det finast jag har som jag har byggt upp det senaste året. Vill inte att någon ska rasa det igen. Orkar inte få allt raserat och sönder sparkat. Är så över att känna så och veta att det gör så ont. Därför är det så svårt att lita på någon. Men när han tittar på mig och kallar mig sin tjej kan jag inte hjälpa att gilla det även om jag säger att han ska sluta. Och när han läser högt ur min bok för mig innan vi ska sova kan jag inte hjälpa att tänka tanken att jag kan vänja mig vid detta. Vänja mig vid att ha honom där, för han är Så Fin. 

 

 

 

Han heter John.